Sexdagarskriget, även kallat Junikriget, var en strid mellan Israel och Egypten, Jordanien och Syrien (De tre sistnämnda stod mer eller mindre på samma sida). Kriget pågick mellan den 5 juni och 10 juni 1967. Kriget var ett av de kortaste krigen i historien och gav segraren nykomna Israel stor respekt av grannländerna. Jag ska nu berätta närmare om orsakerna bakom kriget, samt följder och mer spännande.
Orsaker
Jag upplever det som att orsakerna till Sexdagarskriget består av ett par parallella händelseförlopp som alla mynnar ut i Sexdagarskriget.
Efter Suezkrisen (1956) hade FN placerat ut styrkor vid känsliga gränsfronter och andra platser, bland annat Tiransundet, med avsikt att bevara freden som hade uppstått. Tiransundet var en väl trafikerad plats i anslutning till Röda havet som var viktig för Israels handel och en plats för potentiell politisk friktion, då sundet är mycket strategiskt placerat, vilket var en anledning för FN att övervaka just det området. Egypten var under hela tiden mot idén att Israel skulle få använda Suezkanalen, man ville ha kontroll över området, särkilt då man nyss fått full makt år 1952 efter ett långvarigt brittiskt styre sedan slutet av 1800-talet. [läs mer om detta nedan]
Israel ville år 1959 börja använda Jordanflodens vatten för att kunna försörja sitt jordbruk. Efter att Syrien hade funderat på att använda militärstyrkor och genom en avspärrning av Tiransundet hota Israel till att ge upp , bestämdes det istället år 1964 att istället leda om vattnet till Jordanien med hjälp av ett flertal floder i bland annat Golan-området i norr, vilket skulle tömma hela området på vatten och sätta ännu mer press på Israel. Denna stora förändringen skulle finansieras med hjälp av den blomstrande oljeindustrin i den egna och kringliggande stater. Den israeliske premiärministern Levi Eshkol besvarade hotet med ett kontra-hot, där han förklarade att om ett hot mot Israels vattenförsörjning som detta skulle vara aktuellt, skulle det leda till att militären skulle behöva ingripa. Detta ledde till fler oroligheter och ovisshet. Känslan i luften blev mer spänd. Väntar ett krig?
Egyptens läge intill Suezkanalen hade länge varit lockande för Storbritannien, som koloniserade Egypten på 1880-talet för att kunna kontrollera sjöfarten vid Suezkanalen och säkerställa området för att se till att inga konflikter i området förhindrade Storbritanniens handel med länder i öst, till exempel Indien. Detta ledde i början på 1900-talet till flera motståndsrörelser som försökte få ut britterna ur Egypten, för att bilda en självständig stat. Dessa motståndsrörelser var både grundade i tro och i politik. Islamistiska rörelser ansåg att britternas styre och västerländska beteende smutsade ner den muslimska befolkningen och deras levnadssätt. Det fanns även en politisk rörelse mot västerländsk inblandning i arabvärlden, nyckelord ”panarabism”. Panarabismens idéer gick ut på att arabiska länder i Mellanöstern skulle skull slås samman till en enda stark stat, oberoende av någon västerländsk hjälp. Lite ironiskt är det faktiskt, då vissa av idéerna bakom panarabismen, till exempel socialism, var delvis inspirerat av och hämtat ur väst. I alla fall, efter första världskriget lyckades motståndsrörelserna kompromissa med Storbritannien att åter få makten över Egypten till 1922. Officiellt överlämnades Egypten år 1922, men den faktiska självständigheten kom inte förrän senare, då Storbritannien fördröjde den hela processen och andra världskriget kom emellan.
Det var först en tid efter andra världskriget som Egypten återigen blivit ett självständigt land, och influerat av andra länder i området, valde man att det skulle vara en monarki. Några år senare, år 1952, blev Egypten efter en statskupp en republik, och 4 år efter det tog Gamal Abdel Nasser (en av de egentligen drivande personerna bakom reformen 1952) över rollen som president, i ersättning till Egyptens första president Muhammad Naguib. Panarabismens ideologi levde än kvar, och Nassar levde vid denna. Han ville att den arabiska socialismen skulle vara dominant, och bildade en kortlivad union med Syrien, i hopp om att börja bygga på den ideologi som de båda länderna stod fast vid. Men det fanns ett land som fanns i vägen, mellan Egypten och Syrien, som båda var för panarabismen. Israel låg mycket olägligt för Egyptens planer på en panarabisk stat. Så varifrån kom Israel?
Den judiska befolkningen i Israel har en lång historia som går bak flera tusen år. Men för att sammanfatta kort så hade den judiska befolkningen länge varit förtryckt av den dominerande arabiska befolkningen som utgjorde en majoritet. Under medeltiden började en större utvandring att äga rum, och judar flyttade och bosatte sig i olika delar av centrala Europa. Under sent 1800-tal ägde en till våg av utvandring rum, och många flyttade till andra delar av västvärlden, exempelvis USA, där upplysningen och industrialiseringen hade gjort förhållanden betydligt bättre att leva i, även för minoriteter. Förintelsen, det vill säga Nazityskland förföljande av judar under andra världskriget, gjorde att nästan en tredjedel av alla judar mördades och förintades. Många överlevande judar efter kriget såg denna fasansfulla händelse i deras folks historia som en slags kallelse för deras folk att återvända deras ursprungsland, dagens Israel. Efter kriget invandrade ca 600 000 judar till landområdet som då var Palestina. FN beslutade att dessa judar skulle bli tilldelade ett eget land, Israel, och år 1947 blev det just så. Många palestinier tyckte att detta var helt fel beslut, då de själva drabbades utan anledning. Palestinierna hade ju inte förintat judarna, därför skulle de inte heller behöva behöva drabbas och bli berövade på sitt land. FN ansåg dock att att detta var det bästa beslutet med tanke på hela situationen. Bladet hade vänt, och nu var det de arabiska palestinierna som blev förtryckta av judarna, som hade stöd från FN.
I Syrien fanns det under denna tid ett parti som kallades för Baathpartiet. Baathpartiet var ett nationalistiskt som också var hängiven de panarabiska tankarna för ett socialistiskt samhälle. År 1966 tog de med en kupp över regimen och ville sprida den arabiska socialismen och hjälpa palestinier att erövra Israel igen. De stödde palestinska motståndsgrupper som hade för avsikt att återta Israel från judarna, landet de ansåg var deras, genom att sätta upp träningsläger i öknen för att träna styrkorna. Man förberedde en Israelisk utplåning. Israel observerade allt och insåg vilket de hot de var utsatta för. Även FN iakttog läget, och det bestämdes att man skulle skicka trupper till området för att övervaka i förebyggande syfte.
Gamal Abdel Nasser ville som ny president göra gott för Egypten och dess folk. Han kämpade med sina socialistiska tankar för social rättvisa och blev med tiden populär och omtyckt av folket. Han ville förbättra förhållanden för de allra fattigaste medborgarna genom att förbättra jorden för jordbruket. En av hans planer var att dämma upp Nilen och på så sätt göra ökenjorden odlingsbar. Kostnaderna för ett sådant projekt hade varit enorma, så Nasser bad om finansiellt stöd både i väst och i öst, dvs USA och Sovjetunionen. Båda länder kom överens att stödja Nassers projekt, men USA drog tillbaka sitt erbjudande lite senare, när det kom fram att Nasser även fick stöd från Sovjet. Kalla kriget var igång mellan USA och Sovjetunionen, så man ansåg att man naturligtvis inte kunde stödja något som även Sovjet gjorde. Då USA hade dragit sig tillbaka visste inte Nasser riktigt hur han skulle ordna nog med pengar till dammen. Han bestämde sig då för att ta kontroll över Suezkanalen och begära tull och skatt från alla skepp som vill ta sig förbi. Med hjälp av tullen och skatten skulle han sedan finansiera sitt dammbygge. Men att förstatliga Suezkanalen som han gjorde var något som han inte hade rätt att göra, enligt ”Constantinople Convention of the Suez Canal”, en konvention skapad för att kontrollera handeln i Suezkanalen, framför allt för att förhindra förhastade maktbyten och därmed konflikter. Nassers handlande ledde till mer spänning och hot, då Storbritannien och Frankrike tillsammans planerade en räd för att ta tillbaka Suezkanalen, i vilken Israel skulle anfalla Egypten och Suezkanalen, varefter Storbritannien och Frankrike skulle komma till och säkra området som en slags ”ordningskraft” och på så vis åter få kontroll över Suezkanalen. Detta låg i deras intresse då Suezkanalen ägdes av ett företag från just Storbritannien och Frankrike, man ville dels åter säkra området för handel och dels kunna motta tullavgifterna, som ännu en sidoinkomst. Egypten upplevde denna attack som oriktigt utförd, och tog kontakt med FN, som tillsammans med de två stora makterna USA och Sovjetunionen tvingade Storbritannien och Frankrike att dra sig tillbaka, och Nasser hade nu segrat mot västvärlden och bevisat Egypten som en stark nation och makt. Detta stärkte de panarabiska tankarna i grannländerna, och den hypotetiska panarabiska staten tog form. Syrien och Egypten tänkte sig ju en stor stat som skulle förbinda de två, men det fanns bara ett problem. Israel låg ju precis mellan de två staterna. Med denna tanken i bakhuvudet, att en attack på Israel äntligen skulle kunna förbinda de två staterna, fortsatte Nasser fundera hur han skulle lösa problemet med Israel.
I maj 1967 ökade spänningen i området, då alla tre av Israels motståndare laddade upp för krig och Nasser beordrade FNs fredsstyrkor att försvinna från Tiransundet och att dra sig tillbaka. Sovjetunionen hade nämligen ”tipsat” Egypten att Israel förberedde en attack på Egypten, något som, trots att militärgeneralen Mohamed Fawzi förklarade alla spekulationer som ogrundade, satte Nasser på vakt. Han grupperade sina trupper i närheten av Israels gräns i Sinai.
Syriska trupper förberedde sig i norr. Israels geografiska läge var minst sagt en nackdel för Israel om ett krig skulle uppstå. I sydväst fanns Egypten, i öst Jordanien och norr Syrien. Ett flerfrontskrig hade slagit hårt mot Israel. Attacker från 3 olika håll hade dessutom kunnat skära av Israels norra och södra del, vilket hade komplicerat alla försök att bedriva krig från Israels sida. Dels hade kommunikation mellan de två sidorna försvårats och dels transport av materiel omöjliggjorts.
Nasser stängde Tiransundet, precis som innan Suezkrisen 1956. Israel såg detta som ett casus belli, dvs anledning till krig; en slags krigsförklaring. Ett krig var nu oundvikligt. I resten av arabvärlden uppstod det stora demonstrationer där man förklarade att man ville utplåna Israel.
Alla dessa olika småkonflikter och politiska syner som jag har beskrivit kom sedan att resultera i Sexdagarskriget.
Händelseförlopp
Det faktiska händelseförloppet av striden behöver egentligen inte beskrivas särdeles detaljerat, men det ska stå klart att alla händelser följde varandra mycket snabbt, och ett högt tempo med hög effektivitet hölls under de sex dagarna.
Istället för att vänta på ett anfall från motsatt sida och riskera total utplåning, valde Israel att anfalla först. Israels flygvapen bombade Egyptens flygbaser, Attacken varade bara i ett par timmar, och det kom som en chock för alla. Egyptens flygvapen var nu till största del utplånat, vilket gjorde en israelisk seger mer sannolik. Israel anföll även Syriens, Jordaniens och Iraks flygvapen och flygbaser. För att komma in på en kort tangent om geografin. Stora delar av området där sexdagarskriget utspelade sig är öken. Ökenklimat är torrt och saknar effektivt infrastruktur för tt bedriva krig. Temperaturer är även relativt människofientliga, det är alltså inte optimalt för markstrid. Flygvapnen var därför en vital del av att kunna strida i området, så att slå ut fiendens flygvapen var ett smart drag, från Israels sida.
Egypten, Syrien och Jordanien hade inte förväntat sig en så tidig attack, och planer på någon attack på Israel som de tillsammans hade smitt, var nu oanvändbara.
Men kriget fortsatte under 6 dagar. Egypten som kom att bli allierade med Jordanien, Syrien och Irak var tämligen chanslösa eftersom att de inte hade något flygstöd, då flygvapnet inte längre fanns tillgängligt.
Israelernas stridsvagnsförband marscherade nu in i Syrien, Egypten, Irak samt Jordanien. Då hela detta kom som en chock för grannländerna var de inte förberedda på ett hot från marken. Israel lyckades utan stort motstånd erövra först Gazaremsan, sedan hela Sinaihalvön. Efter en attack från Jordaniens sida, som tystades ner med hjälp av en motattack (därav låten Counterstrike av Sabaton ;), erövrade Israel även Västbanken (vid Jordanfloden), där en del Jordanier bodde. Detta ledde till att de behövde flytta över till andra sidan av floden. Även palestinier, som hade bott kvar i Israel, tvingades att fly till Syrien och Jordanien, där det sattes upp flyktingläger. Även delar av Jerusalem intogs, som än idag krävs av Israel tillhöra dem, vilket har gjort att konflikten i området än idag råder.
Under de följande dagarna lyckades man erövra Golanhöjderna, ett område strax norr om Israel, på gränsen mellan Israel och Syrien. Området var viktigt för Syrien, bland annat då det geografiska läget för ypperligt lägligt för jordbruk, viktigt för Syrien. Israel tog kontroll över Golanhöjderna under kriget, men tretton år senare, år 1980, lade Israel faktiskt officiella anslag på största delen området, som dock aldrig blev erkänt av FN, eller något annat land. Jag upplever att just detta problemet har varit i fråga vid flera olika tillfällen. Vems mark är det? Vem ska ha rätt över det? Dessa tankar och dispyter har gett upphov till andra konflikter, och var en stor del av sexdagarskriget.
Efter ockupationen av Golanhöjderna nöjde Israel sig, och krävde eldupphör, vilket man godtog.
Så, efter 6 dagars intensivt stridande stod nu en segrare klar; Israel. De hade lyckats erövra stora landmassor och visat att de, trots sin armé av färre man, kunde kämpa och strida effektivt. Många länder verkade inte vilja erkänna Israels vinst, med både bra och mindre förklaringar. Många nonchalerade Israels anspråk på de erövrade områden. Men Israels seger hade inte kommit helt utan pris. 800 man hade stupat, och ytterligare ett par tusen skadade eller saknade.
Israel förklarades även officiellt skyldiga till kriget, då det var de som anföll Egypten först. Egyptens svävande hot och militära ordrar som ledde till Israels uppfattning om casus belli räknades bort och Israel förklarades som skyldiga.
Följder
Kriget hade flera direkta konsekvenser och påverkade stämningen i området mycket.
Gamal Abdel Nasser såg kriget och förlusten som ett totalt militärt nederlag, och planerade själv att avgå från alla poster, militära såväl som politiska. Men enligt folket hade Nasser ”gjort bra ifrån sig” och man protesterade i stora demonstrationer i Kairo att han skulle stanna kvar vid makt. Stödet Nasser fick av en folkmassa på uppskattningsvis en halv miljon människor, var tillräckligt för att besluta sig om att stanna vid makten. Nasser höll i fortsättningen en relativt låg profil och skapade inga konflikter mer. Istället försökte han enas och komma överens med kringliggande stater och motståndsgrupper. Han avled av en hjärtattack år 1970. Nasser klandrade många högt sittande personer i militären för förlusten och avsatte flera. Många sattes i husarrest, i vilken en före detta general, som lärt känna Nasser i militärhögskolan, begick självmord.
Panarabismen var så gott som död. Man hade nu förstått att ett panarabiskt samhälle inte skulle fungera längre, dels på grund av nya moderna ideologier och tanker och inflytande från västvärlden, och dels på grund av krigsförlusten och Israels nya makt. Det geografiska läget hade dessutom nu visat sig högst olägligt att bilda en stormakt, med Israels placering i mitten och motvilja till panarabismen. Samhället, i både Israel och Egypten, började anpassa sig till västerländsk standard, och även om kontakter man hade med västvärlden var något fientliga, lades en grund för bättre framtida utrikesrelationer.
Det protesterades dock fortfarande i grannländer mot att Israel skulle förbli en egen stat, men nu, efter Israels seger i Sexdagarskriget var dessa protester nu lönlösa. FN och många länder hade redan beslutat sig om att Israel skulle stanna, så blev det alltså. Israel hade visat att landet förtjänade att bli respekterat.
Under sexdagarskriget hade Israel ockuperat och erövrat delar av judarnas heliga stad, Jerusalem. På så vis hade den judiska befolkningen i Israel fått tillgång till flera judiska monument och viktiga byggnader. En av dem var Västra muren, även kallad Klagomuren. Klagomuren var under flera hundra år en helig plats för både judendomen och islam, och nu när anhängare till judendomen åter fick tillgång till den, stärktes troligtvis deras tro och de kände en starkare gemenskap och anknytning till deras folk och religion. Stämningen bland judar i Israel blev efter kriget också bättre, och jag kan föreställa mig att man hade mer energi till att arbeta och stärka sin stat. En jämförelse med denna stämningen skulle t ex kunna vara stora depressionen under 30-talet, då de två skulle kunna beskrivas som totala motsatser.
Israels ockupation av Västbanken orsakade även massiva flyktingströmmar från området in till Jordanien. Här behövdes stora flyktingläger anordnas vilket kostade Jordanien både resurser och människokraft, men det öppnade även arbetsmöjligheter för jordanier vars land och ekonomi förstås också hade påverkats negativt i samband med kriget.
Sexdagarskriget hade framför allt visat att en liten och obetydlig stat som Israel kunde slå ut stora makter som Egypten och Syrien. Detta kan ha setts som en gnista för andra små stater som likaså levde under förtryck och hot, att göra uppror eller att stå upp mot förtrycket.
När ett krig avslutas eller vinns av en part, brukar landområdena som erövrats av vinnarsidan accepteras som deras. Men efter Sexdagarskriget var man fortfarande osams om vilka områden som Israel skulle få behålla. Ett exempel är Golanhöjderna. Israel erövrade under Sexdagarskriget Golanhöjderna från Syrien, och gjorde anspråk på att behålla området. Enligt FNs resolution 497 som skapades i syfte för att hindra Israel från att göra anspråk på Golanhöjderna, hade Israel ingen helst rätt att annektera Golanhöjderna, då det var mot internationell rätt. Denna dispyt har levt vidare, och än idag hävdar Israel att Golanhöjderna är deras. Detta har hållit kvar en spänning mellan länderna, och på vis dör aldrig konflikten bort. Än idag finns det oroligheter och konflikter som påverkar den vanliga invånaren.
Förebyggande åtgärder
Vad hade alltså kunna förebygga Sexdagarskriget?
Innan Israel utropades som stat år 1948 borde FN har gjort en djupare undersökning för vilka konsekvenser och orättvisor beslutet skulle kunna dra med sig. Man hade kunnat skapa en grundlig undersökning framför allt en politisk diskussion med Palestina och omkringliggande länder för att kompromissa sig fram till en lösning. Det hade varit ett bättre alternativ än att göra några förhastade beslut om Israel tillkomst efter kriget.
År 1967, när Nasser beordrade FNs fredsstyrkor att lämna Tiransundet och kringliggande områden, borde de inte ha följt order, utan stannat kvar för att hålla kvar ordningen. Styrkorna hade placerats ut för att förebygga eventuella konflikter, och genom att lämna området och dra sig tillbaka under Nassers order, bröt de den planen att beskydda området. På så vis skulle Egypten och Syrien ha kunnat anfalla Israel utan svårighet. Vad som faktiskt hände var att Israel anföll först, men oavsett vad, borde inte FN ha låtit sig styras så lätt.
En av de utlösande faktorerna innan kriget var Sovjetunionens tips till Egypten om hur Israel förberedde ett anfall på Egypten. Som jag nämnt tidigare förklarade Egyptens militärgeneral Mohamed Fawzi att tipset var ogrundat. Nasser tog dock hotet seriöst och rustade upp och placerade ut beväpnade styrkor nära Israels gräns. Istället för att agera så snabbt, borde Egypten ha utvärderat sannolikheten i Sovjets tips, och funderat över att Sovjet kanske gick i vinst genom att Egypten hamnade i krig. Genom denna diskussion hade konflikten kunnat förhindras.
Ett stort problem med Sexdagarskriget är att det var näst intill oundvikligt. Israeler och Palestinier levde vid helt olika ideologier. När världen skakas om av ett till världskrig och plötsligt ett nytt land bildas, är det destinerat att skapas konflikter, särkilt om landet i fråga plötsligt får en befolkningsökning på flera hundra tusen personer, som utöver faktumet att de tillhör en religion olik sin egna, även lever vid andra ideologier och värderingar. När ett folk, en kultur, har levt i landet i flera hundra år, och sedan orättvist praktiskt taget tvingas ut ur sitt land, för att göra plats för ett nytt folk, är det självklart att motståndsgrupper och rebellstyrkor kommer att bildas och försöka få ändring.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Källor
Källkritik
Den första källan jag använde är Nationalencyklopedin. Artikeln i Nationalencyklopedin var till min förvåning någorlunda kort, men med mycket information. Detta gav mig en grund för att skriva min text, att man fick en uppfattning eller helhetsbild. Att NE valde att komprimera sin text och packa så mycket information i en kort text, visar på en seriös sida som lägger ned tid och energi på sina artiklar att få dem så bra formulerade. NE är en välkänd sida och ett stort uppslagsverk som har funnits sedan 1999. 17 år låter troligen inte så mycket, men betänk att detta endast gäller internetsidan, och år 1999 var precis i början av internets utveckling. NE har alltså sett internet-konsumtionen i samhället utvecklas, och kan nu, med lång erfarenhet när det kommer till information på internet, anpassa sina tjänster efter konsumenten.
NE är ett stort företag som har statlig hjälp och finansiellt stöd. En sådan stor organisation med så många läsare är dessutom ständigt under samhällets skarpa kritiköga, så så fort något fel skulle begås, hade folk reagerat och det hade blivit rätt. Därför kontrollerar NE också sina källor, vilket bidrar till trovärdigheten. De hänvisar även till sina egna källor och ser till att uppdatera informationen regelbundet, vilket gör den både tidsmässigt relevant och därmed mer trovärdig. NE är dessutom en politiskt neutral webbplats, vilket gör att information inte nyanseras vilket kan påverka trovärdigheten.
NE's hemsida är för övrigt mycket informationsrik, full med länkar och information om organisationen och deras arbete. Det finns även kontaktinformation, vilket tyder på en mycket seriös och trovärdig organisation och källa.
Ett mycket bra sätt att se till att källorna man använder är pålitliga, är att jämföra med andra källor och se till informationen stämmer överens, vilket jag gjorde. Jag jämförde med Wikipedia och med Populärhistoria, till vilka jag kommer till senare.
Nästa källa jag använde mig av är Wikipedia. Wikipedia är, till skillnad från vad många tror, faktiskt en bra och trovärdig källa. Vem som helst kan bidra med information, vilket skulle kunna sänka trovärdigheten, men faktiskt är det motsatsen som är sanningen. Om någon ändrar något, måste ändringen först modereras och godkännas, för att försäkra sig om att den nya informationen är korrekt. Om något fel ändå skulle slinka sig igenom filtret och faktiskt upptäckas, kan användare bidra med rättningar och signalera att informationen är felaktig. Denna ständiga uppdatering och granskning gör att källan blir mer trovärdig.
Även i Wikipeda står litteraturhänvisningar utskrivna, samt när informationen är tagen. I de artiklarna jag läste var all information hämtad relativt nyligen, vilket dels bevisar att sidan uppdateras ständigt och ser till att informationen stämmer, men även dels innebär att sidan är relevant för mitt bruk.
Även Wikipedia jämförde jag med mina andra källor, och märkte att det mesta stämde överens, vilket gör informationen mer trovärdig. Det var några siffror och statistik som skiljde sig (t ex antalet offer och antalet skadad materiel) vilket gjorde mig lite osäker. Jag valde enkelt att inte skriva om informationen som hade skiljt sig åt, utan bara vad som överensstämde.
Dessutom, Wikipedia-artikeln fanns även länkad i SO-rummet, vilket betyder att den har blivit granskad och godkänd.
Jag använde mig även av låttexterna ur låten Counterstrike av det svenska hårdrocksbandet Sabaton, som handlar om Sexdagarskriget. Jag lär få en del kritik för detta valet av källa, men låt mig förklara. Sabatons medlemmar, vars texter oftast handlar om krig och andra konflikter, tycker personligen att deras låttexter ska vara granskade och inte innehålla några överdrifter eller missförstånd. Därför anlitar de experter inom ämnet och historiker för att försäkra sig om att informationen i låttexten stämmer. Ett exempel på en sådan historiker är Bengt Liljegren, en historisk författare och gymnasielärare. Naturligtvis dramatiserar Sabaton sedan informationen och faktan, och gör det till en intressant låt, men faktan finns kvar inuti. På Sabatons hemsida, där jag hittade låttexten, fanns det även, utöver låttexten, en liten faktaruta som sammanfattade kriget och gav mer information. Den använde jag mig också av.
Jag bör nämna att Sabaton väljer att vinkla texten något pro-Israel, då det ger en starkare känsla när man lyssnar på låten, att en sån liten stat genom egen stark vilja kunde vinna kriget. Jag sorterade ut mycket känsloladdade ord och fraser som ”Traitorous neighbours received as deserved”, vilket betyder ”förrädiska grannar fick vad de förtjänade”. Den meningen är klart pro-Israel. Men med hjälp av ett gott öga kan man sortera ut värdeladdade ord och istället fokusera på faktan som kunde hittas i texten.
Sabaton är enligt Bengt Liljegren mycket historieintresserade och ambitiösa, och bandets låttexter har även hyllats av SO-läraren Gert Alfh för sin trovärdighet. Utifrån den informationen jag har nämnt ovan, kan man härleda att Sabaton är en relevant källa med förvånansvärt stark trovärdighet.
Jag använde även en lärofilm om Sexdagarskriget som länkades till på SO-rummet. Filmen är gjord av gymnasieläraren Björn Westerström som arbetar på Pauliskolan i Malmö. Björn berättar om olika orsaker bakom Sexdagarskriget, och nämner framför allt panarabismen och Nassers dammplaner. Filmen är mycket välgjord och utvecklad, och man kan ana att han är insatt i ämnet och vet vad han pratar om. För att vara på den säkra sidan googlade jag lärarens namn, och det visade sig att han är en omtyckt personlighet och en mycket bra lärare. År 2012 vann han Handelskammarens pris för Sveriges bästa lärare (enligt både svt, där och jag läste det först, och Handelskammarens egna sida där jag ville bekräfta det.), för sitt engagemang och driv i undervisningen. Han har skapat mer än 30 välgjorda filmer till om olika historiska händelser och företeelser, alla av vilka har granskats och godkänts av SO-rummet. Allt detta säger mig att detta är en seriös man och kan användas som en trovärdig källa. För övrigt är hans filmer mycket underhållande, och man kan bättre komma ihåg innehållet och få en förståelse för kriget.
