fredag 17 februari 2017

Halvkuben - livscykelanalys

För min sittplats har jag valt att hålla mig till så få material som möjligt, för att vara så miljövänlig som möjligt. Jag har även sett till att materialen jag använder är så naturliga som möjligt, för att minska koldioxidutsläpp som är vanliga vid olika kemiska och industriella tillverkningar, t ex polyuretan (som har varit ett populärt alternativ med klasskamrater). Jag kommer först på ett simpelt simpelt sätt förklara hur stolen kommer att vara uppbyggd.
   Stolen består av träskivor som från sidan sedd bildar en rätvinklig och likbent triangel. Insidan av detta annars rätvinkligt och simpelt format skal kommer att bestå av vadderade dynor, vars profilering även formar armstöden. Benen ska vara gjorda av armeringsstål, som både är hållbart och gör stolen rustik.


Vaddering - hästtagel
Till vaddering har jag valt att använda mig av en vanlig animalisk produkt, hästtagel. Hästtagel, som är termen för hästens man- och svanshår, är en mycket mångsidig produkt som används för allt från madrasser till fiolstråkar, och dess grovlek har flera fördelar, bland annat gör det att vadderingen inte blir mjuk och sunkig, utan håller sin spänst och form, vilket också viktigt då vadden även ska forma armstödet.
   Varifrån kommer materialet? Hästtagel är långt ifrån lika efterfrågat som andra industriellt tillverkade vaddsorter. Detta hade varit en nackdel om denna stol skulle komma att behöva serietillverkas, men detta är inte fallet här. En stol som denna är personlig och kommer endast att tillverkas i ett fåtal exemplar, och till det räcker tillgången definitivt. Idén är att man ska använda sig av taglet av hästkadaver som är restprodukterna i hästköttproduktion. Det är vanligt att man gräver ner slaktavfall eller att man kremerar vissa delar. Man använder alltså taglet från dessa djur och behöver därför inte föda upp några djur endast för detta syfte. Jag ser faktiskt en trend med att redan utnyttja taglet som sidoprodukt av köttproduktionen. Argentina är en av världens största hästköttkonsumenter, och även en internationell exportör av tagel. Då hästtagel (jämfört med andra sydamerikanska exportvaror) är relativt lätt till vikten, är transportutsläppen därmed också mindre (relativt). Men oavsett hur varan transporteras från t ex Argentina till Sverige, kommer det att påverka miljön genom koldioxidutsläpp. Därför kan man använda tagel från svenska hästar, som nämnt ovan.
   Bearbetningen för hästtagel är mycket simpel. Taglet behandlas först med ånga och antar en krullig och något hårdare form, som skapar volym och bärighet i materialet. Taglet tvättas sedan grundligt för att undvika smuts, sjukdomar och löss eller loppor. Efter det torkas taglet och är redo att säljas. Det finns vissa tillverkare som jag läste om som valde att behandla det färdiga taglet med insektsdödande medel, men det är något jag kommer att undvika i detta projektet, dels för att avfallet genast blir ett miljöhot, oavsett om man skulle bränna det eller försöka återanvända det, och dels för att det hälsofarliga ämnen inte hör hemma vid en sittplats som förutsätter långvarig kroppskontakt, för konsumentens egna hälsa. Genom att ånga det får taglet dessutom inte bara sin krulliga form, utan det steriliseras dessutom samtidigt från bakterier och virus. Dessa processer (bearbetningen av tagel) är synnerliga miljövänliga, då den inte använder ofantliga mängder vatten som vid tillverkning av andra naturliga sorters vadd, som t ex bomull.
   Bomull kräver enorma mängder vatten för att bearbetas och tvättas, och då den allra största delen av bomullsproduktionen äger rum i U-länder där vattenbrist och torka är vanligt. Faktum är att man faktiskt väljer torra områden att plantera bomull på, eftersom man på så sätt kan reglera bevattningen lättare, genom konstbevattning. Detta är verkligen inte energieffektivt, eftersom extra energi måste utvinnas för att driva konstbevattningen, och denna energin ofta kommer från icke hållbara energikällor (framför allt när vi talar om U-länder), som bidrar till flera miljöproblem. Plantagerna besprutas dessutom även med kemiska bekämpningsmedel, som är farliga för insekter som kan förstöra skörden (fördel), men även för allt annat djurliv på plantagen, inte minst arbetarna själva (nackdel). Dessa ämnen hamnar i områdets ekosystem och påverkar både flora och fauna negativt. Miljögifter kan även hamna i grundvattnet, och i det fallet kan dricksvattnet i området förorenas. Det finns även ekologisk bomull, men står endast för 0,1 % för världens bomullsproduktion. Därför konkluderar jag att hästtagel är ett mycket bra alternativ miljömässigt sett, då inga av dessa nackdelar är närvarande vid utvinningen av just hästtagel.
   Jag ska nu jämföra hästtagel med polyester. Både tagel och polyester är icke hälsofarliga för användaren. När det kommer till miljöpåverkan och koldioxidfotavtryck vid återvinning har polyester ett par nackdelar. Eftersom polyester är en plast har man använt olja vid produktionen. Simpelt förklarat betyder det att man har använt mer kol än som fanns i atmosfären innan produktionen, vilket vid t ex förbränning kommer att släppas ut i atmosfären. Därför är tagel ett bra alternativ, då hästen inte kommer att öka koldioxidhalten i atmosfären, eftersom massan hästen består av själv har kommit från atmosfären, och inte från oljefickor i jordskorpan (kortfattat: koldioxid->gräs->häst). Detta gör taglet till ett koldioxidneutralt alternativ, vilket är bäst för miljön, då koldioxidutsläpp bidrar till växthuseffekten. När det kommer till restprodukter av de två materialen, frigör polyester flera farliga kemikalier och gaser vid förbränning, inte minst koldioxid. Det är dock möjligt att återvinna polyester, men i det är fallet är hästtagel mest praktiskt.
   Från ett estetiskt perspektiv ger användningen av just hästtagel min stol en viss rustik känsla och lägger till den gammalmodiga aspekten som jag är ute efter.

Källor:


"Ramen" - Plywood
Plywood är mitt materialval när det kommer till det yttersta skalet av min stol som ska utgöra själva formen för min stol. Det finns flera olika sorters plywood, men i mitt fall kommer jag att använde mig av kryssfaner, även kallat fanerplywood. Kryssfaner består av tunna laminerade träskivor där fiberriktningen bildar ett kryss, alltså att fiberriktningen för träet läggs i olika riktningar för högsta möjliga hållfasthet och motstånd mot fuktrörelser (träet som expanderar eller böjs på grund av fukt). Andra typer av plywood kan blanda in andra typer av hårda träslag i kärnan för ökad hållfasthet, och vissa sorter har en kärna av cellplast för maximal flexibilitet. Dock är dessa något dyrare än vad jag behöver för mitt bruk, och cellplastproduktionen och den extra träproduktionen innebär resursförbrukning som kan undvikas. Det finns olika träslag som används för plywoodtillverkning, och de två vanligaste är furu och björk. Björkplywood är något dyrare och ovanligare än plywood av furu, då det är ett finare och hårdare träslag och bearbetas med högre försiktighet, samtidigt som furuplywood används vid diverse byggarbeten, och därför är lite grövre. För mitt bruk är alltså furu-plywood perfekt ägnat, då grova och rustika material är vad jag är ute efter för den estetiska aspekten. Detta är även ett miljövänligare alternativ, då träslaget för fin björkplywood ofta är importerad från t ex Baltikum. Furuplywood är dock en vanlig produkt i svenska fabriker. Detta betyder att genom att använda mig av svenska produkter minskas de sammanlagda transportkostnaderna och koldioxidutsläppen. En negativ aspekt av att använda trä som material är att man hugger ner skog som är viktig för en hållbar utveckling. Skogar och växter reglerar koldioxidhalten i atmosfären, då de genom fotosyntes tar in koldioxid och avger syre. Därför är det viktigt att vi inte hugger ned för mycket av skogen, vilket för tillfället är i skeendet i många delar av världen.
   Tillverkningen sker på följande sätt. Först behövs det en bra stam av träslaget man har valt. En bra stam är rak, med en jämn yta. Stammen placeras sedan i en maskin som snurrar stammen samtidigt som ett tunt lager skalas av ytan. Dessa nästan pappersliknande lager kapas sedan och lamineras sedan i ett kryss-mönster med hjälp av ett lim, ofta karbamidformaldehyd. Denna kemikalie kan i stora mängder och rätt form (ånga eller rök, t ex när materialet används som isolering) miljö- och hälsofarlig, men i den utsträckning och på det vis som jag använder den i, är det inte något större problem. Svensk produktion är mycket strikt gällande kemikalier, och man kan därför vara säker att det är säkert i det här fallet också. Produktionen av plywood är allmänt relativt miljövänlig, då mycket få kemiska tillsatser används. Det förekommer tyvärr ibland att man tillsätter anti-mögelmedel som furmecyclox, en kemikalie som sedan 1988 är strikt förbjuden i EU. I vårt fall undviker vi kemikalier så bra det går, oavsett vilka det är. Detta för att minska produktionskedjan och på sätt transportutsläppen som hindrar en hållbar utveckling, då det finns för många steg i produktionskedjan. Plywood brukar inte återvinnas till sina beståndsdelar, alltså själva råmaterielet (även om det är möjligt och vanligt att återanvända plywood vid t ex byggarbetsplatser), utan sorteras under brännbart avfall. Denna förbränning avger koldioxid, men likt hästtaglet, härstammar den koldioxiden från atmosfären under trädets livstid. Det betyder att även trä är koldioxidneutralt.
   En fördel med att använda svensktillverkad plywood, förutom de minskade transportutsläppen förstås, är att man har en mycket kontrollerad produktion som minskar miljöpåverkan, hindrar kemikalier från att användas, och ser till att energiproduktionen till plywoodproduktionen är hållbar.
   Till att hålla ihop de olika plattorna av plywood, kommer jag att använda träpluggar, vilket är minst lika hållbart som spik om man gör det rätt, och även träpluggar är koldioxidneutrala som gynnar en hållbar utveckling. Fördelen med träplugg är även att man kan ha dem inuti själv stolen, jämfört med spik, där man alltid ser något från utsidan.

Källor:


Stolsbenen - armeringsjärn
Tills stolsbenen har jag valt att använda armeringsjärn, som vanligtvis används vid byggarbete för att göra betongkonstruktioner och -gjutningar mer hållbara. Armeringsjärn är billiga, gör stolen mer rustik och är även mycket hårt och hållbart.
   Tillverkningen för armeringsjärn är av alla mina material den mest miljöpåverkande. Först bryts järnmalmen i järngruvor där järnhalten är hög nog för att anses vara lönsam. I järnmalmen är järn bundet till olika ämnen, inte som ren metall. Järnmalmen krossas till så små korn som möjligt, och sorteras sen med hjälp av ett magnetiskt rullband som väljer ut de delarna som innehåller mest andel järn. Resten avlägsnas och kallas för gråberg.
   Det finns olika sätt för hur man kan utvinna järn ur järnmalmen. Det allra vanligaste sättet är att använda kol i jättelika masugnar vid 2000 °C. Vid den temperaturen reagerar kolet med syret i luften och bildar kolmonoxid.
    6 C + 3 O2 → 6 CO
Kolmonoxiden, trots att denna gasens vanliga inverkan på miljön, är inte ett direkt miljöproblem i den här processen, då den endast för att reagera med den upphettade järnoxiden, och inte släpps ut i atmosfären. Produkterna blir metalliskt järn och relativt mycket koldioxid. Reaktionsformeln är:
    6 CO + 2 Fe2O3 → 4 Fe + 6 CO2
Järnen renas sedan från så många andra metaller som möjligt. Detta kan göras genom att man smälter järnen och avlägsnar orenheter som samlas på ytan. Dessa orenheter kan bestå av olika mineraler som ännu är i fast form, men även andra ämnen som har smält och ligger i ett lager ovanför den smälta järnen. Järnet i sin nuvarande form har för hög kolhalt och är för bräckligt, och dessutom icke smidbart. För att minska kolhalten används en metod vid namn färskning, vilket innebär att man genom oxidering (tillsättning av syre) minskar kolhalten. Man hettar upp järnet och pumpar in rent syre i ugnen. Syret kan vid de höga temperaturerna bindas till kolet i järnet, vilket bildar koldioxid, som sedan lämnar järnet med en mindre kolhalt, nu möjlig att bearbetas för olika syften. Till detta syfte är vi faktiskt ute efter en relativt hög kolhalt, för att göra järnet så hårt och icke böjbart som möjligt.
   Alla dessa processer behöver relativt mycket energi av olika slag, och är därför inte gynnsamma för miljön. Stora bensindrivna järnbrytningsmaskiner släpper ut avgaser som kan påverkar miljön och bidrar till bland annat växthuseffekten. Masugnarna behöver otroligt stora mängder energi för att hetta upp stora mängder järn, som oftast är flera hundra kilo om inte mer. Det är därför viktigt att man använder sig av förnybara energikällor för energiproduktionen för att minska utsläppen och andra miljöpåverkan som kommer med att använda sig av icke förnybara energikällor, och i det här fallet har vi tur. Då den största exportören av armeringsjärn till Sverige är vårt grannland Norge, blir transportkostnaderna och transportutsläppen mindre. Att ha produktionen i Norge säkerställer även de förnybara energikällorna, då Norge är ett teknologiskt utvecklat I-land och har råd med nya elproduktionsalternativ, jämfört med produktioner i U-länder, som oftast är förknippade med fattigdom och stor miljöåverkan. Så genom att Norge är ett såpass utvecklat har vi den fördelen med att det finns flertalet riktlinjer och bestämmelser för hur armeringsjärnet ska tillverkas, både ur miljöperspektiv, vilket gynnar en hållbar utveckling, och ur ett säkerhetsperspektiv för konsumenten.
   Själva omvandlingen från järnmalm till metalliskt järn är inte gynnsam alls för miljön, då den samtidigt producerar stora mängder koldioxid i slutändan, vilket påverkar miljön genom t ex växthuseffekten. Men trots det har produktionen av järn effektiviserats genom tiderna, för att skapa så lite miljöpåverkan som möjligt.
   Till min stol behövs inte alls mycket järn (mindre än två meter sammanlagt), så min tanke är att man använder överblivna bitar från diverse byggprojekt, eller sådana överblivna bitar som inte blev godkända i produktionsstadiet, för vårt ändamål är ju som sagt inte särkilt stora krafter involverade, så ur ett säkerhetsperspektiv behöver vi inte vara oroliga för det. Fördelen med att använda överblivna bitar från ett annat byggprojekt är att armeringsjärnet har hunnit börja rosta, vilket ser snyggare ut och inte påverkar styrkan i materialet avsevärt. Jag är inte ute efter en stilren stol, utan snarare en rustik, och till det ändamålet är något rostiga metallben utmärkta. Dessutom, om vi använder oss av restmaterial, kan vi se till att miljön inte påverkas ännu mer av järnproduktionen, utan vi använder det som redan finns till hands. Vi återanvänder alltså, och skapar inte behovet av att producera alldeles nytt armeringsjärn, vilket hade lett till fler utsläpp och kostnader. Gällande återvinningen av armeringsjärn, kan det lätt smältas ned och återanvändas, och det blir inget avfall av produktionen, vilket är mycket bra ur ett miljöperspektiv.

Källor:


Limalternativ - animaliskt lim
För min stol ville jag hålla mig så ekologisk i produktionen som möjligt, även gällande produktion eller delar man kanske inte ser eller lägger märke till. Limmet för binda dynorna till träet var inget undantag. Animaliska lim som exempelvis fisklim har varit populärt och det primära alternativet i många generationer, ända tills vanligt trälim (aka vitlim, aka polyvinylacetat) blev industristandarden. Fisklim används dock fortfarande flitigt bland vissa hantverkare som vill hålla sina arbeten helt naturliga, och vid instrumentbygge, fioler t ex.
   För fisklimsproduktion behövs det självklart fisk, och likt med hästtaglet, använder vi även här restprodukter av livsmedelsproduktion, för att minska på avfallet från den produktionskedjan. Torsk och kolja räknas som de fiskar som är bäst avsedda för att tillverka fisklim, då dessa djuphavsfiskar har de renaste former av fiskgelatin (vilket är den verksamma beståndsdelen i fisklim). Bearbetningen kräver en del vatten och därmed energi till att pumpa det, även vatten är en resurs som sedan måste filtreras för att användas igen, vilket allt kräver energi. Man tvättar fiskhuden med konstant vattentillförsel, sedan man försurar man blandningen och låter stå för att verka. Senare neutraliserar man råvaran, och bearbetningen är klar. Det är även ett alternativ att utföra proceduren i omvänd ordning, att blandningen först blir basisk istället, och att sedan neutralisera. Animaliskt lim har nu fördelen att det är luktfritt och kan stelna mycket hårt. Modernare, kemiska lim, kan ha starka odörer vilket kan påverka det emotionella sittandet negativt. Fisklim är alltså det bästa alternativet för mig, framför att då det är ekologiskt och naturligt. Gällande återvinningen av materialet, kommer det inte att återvinnas på samma sätt som järnet. Även fisklim är ett koldioxidneutralt alternativ, och därför klassas det som brännbart avfall i det här fallet. Torkat fisklim är även otroligt hårt, och det går helt enkelt inte använda stelnat fisklim på ett effektivt sätt. Därför väljer jag att låta det sitta kvar på träet och förbränna det tillsammans med det.
   Produktionen av fisklim är faktiskt miljövänlig, och utsläppen blir inte många heller för den delen. Norge är Europas största och en av världens största fiskexportörer, vilket är praktiskt för oss, då det är vårt grannland. Fiskproduktionen där öppnar alltså även möjligheten för limproduktion. På så sätt minskar transportutsläppen något enormt, vilket har mindre inverkan på miljön än om produktionen var i exempelvis Kina (som så många andra produkter). På grund av Norges fiskproduktion valde jag alltså fisklim, och inte benlim eller hudlim; andra animaliska lim.
   En nackdel med fisklim är att det upplöses vid mycket väta, vilket betyder att Halvkuben inte kan vara en utomhusmöbel, vilket inte var min tanke heller. Man får även se till att inte lagra den för fuktigt, då detta kan göra limmet något svagare.

Källor:


Källkritik
Wikipedia
Den främsta källan jag använde mig av är Wikipedia. Många säger att Wikipedia inte är en säker källa, men jag håller inte med där. Wikipedia är, till skillnad från vad många tror, faktiskt en bra och trovärdig källa. Vem som helst kan bidra med information, vilket skulle kunna sänka trovärdigheten, men faktiskt är det motsatsen som är sanningen. Om någon ändrar något, måste ändringen först modereras och godkännas, för att försäkra sig om att den nya informationen är korrekt. Om något fel ändå skulle slinka sig igenom filtret och faktiskt upptäckas, kan användare bidra med rättningar och signalera att informationen är felaktig. Denna ständiga uppdatering och granskning gör att källan blir mer trovärdig.
   Vid mindre kända artiklar får man vara lite mer försiktig (t ex fisklim), då dessa små ämnen inte granskas lika omgående. Jag jämförde i de fallen med flera olika källor, framför allt NE när det var möjligt, annars många olika sidor (5-7) som inte listas här, för att se att det som står på Wikipedia åtminstone är en allmän uppfattning. Det kan ju naturligtvis vara så att de olika källorna har använt en och och samma grundkälla, men det är en risk man får ta. Dessutom lägger alla de olika sidorna till olika informationssnuttar och vinklingar, så för mig verkar det som att det inte är en enda grundkälla.
   I Wikipeda står litteraturhänvisningar utskrivna, samt när informationen är tagen. I de artiklarna jag läste var all information redigerad relativt nyligen vilket dels bevisar att sidan ständigt uppdateras och det ses till att informationen stämmer, men även dels innebär att sidan tidsmässigt är relevant.
   Wikipedia jämförde jag med mina andra källor, och märkte att det mesta stämde överens, vilket gör informationen mer trovärdig. Det var några siffror och statistik som skiljde sig (t ex vilka länder stod för den största exporten osv) vilket gjorde mig lite osäker. Jag valde då helt enkelt att använda mig av informationen från den mest kontrollerade och mest pålitliga källan, i det här fallet Nationalencyklopedin.

Nationalencyklopedin
Den andra källan jag använde är Nationalencyklopedin. Artiklarna i Nationalencyklopedin är mycket informationsrika och gav mig en uppfattning eller helhetsbild kring de olika områdena, framför allt om lim, som jag researchade mycket om (min ursprungliga tanke var att använda industriellt smältlim, EVA; etylenvinylacetat, men jag valde istället det animaliska limmet). De olika texterna är relativt korta men innehåller mycket användbar information. Att NE valde att formulera sin text och packa så mycket information, visar på en seriös sida som lägger ned tid och energi på sina artiklar. NE är en välkänd sida och ett stort uppslagsverk som har funnits sedan 1999. 17 år låter troligen inte så mycket, men betänk att detta endast gäller internetsidan, och år 1999 var precis i början av internets utveckling. NE har alltså sett internet-konsumtionen i samhället utvecklas, och kan nu, med lång erfarenhet när det kommer till information på internet, anpassa sina tjänster efter konsumenten.
   NE är ett stort företag som har statlig hjälp och finansiellt stöd. En sådan stor organisation med så många läsare är dessutom ständigt under samhällets skarpa kritiköga, så att så fort något fel skulle begås, hade folk reagerat och det hade blivit rätt. Därför kontrollerar NE också sina källor, vilket bidrar till trovärdigheten. De hänvisar även till sina egna källor och ser till att uppdatera informationen regelbundet, vilket gör den både tidsmässigt relevant och därmed mer trovärdig. NE är dessutom en politiskt neutral webbplats, vilket gör att information inte nyanseras vilket kan påverka trovärdigheten. Dessutom är NE’s artiklar, och detta är relevant i detta fallet, etiskt obundna, och vinklar därför inte information om olika processer kopplade till slaktade djur eller animaliska produkter och dess eventuella ”inhumanitet”. Sidan är kontrollerad och uppdateras regelbundet, vilket innebär att faktan är trovärdig, aktuell och relevant.
   NE's hemsida är för övrigt mycket informationsrik, full med länkar och information om organisationen och deras arbete. Det finns även kontaktinformation, vilket tyder på en mycket seriös och trovärdig organisation och källa.

Diverse internetforum
En typ av källa jag skulle vilja resonera om är online-forum, vilket jag använde för information om två av materialen; fisklim och hästtagel, jag kommer dock endast om fisklim i detta resonemang. Jag har förstått att internet-forum brukar kritiseras för sin trovärdighet, så jag har valt att argumentera mot detta.
   Jag använde denna källan för att t ex få veta hur vanligt det faktiskt är med användning av fisklim. Flera användare påpekade att fisklim inte fungerar bra i väta, så jag skrev med det. Jag fick även informationen att animaliska lim var populära när man ska restaurera äldre möbler (eller i mitt fall; bygga gammalmodiga möbler). Några personer berättade även när det var vanligt att använda fisklim, och vad det finns för alternativ.
   Personer som är användare på hantverkarforumet har mycket erfarenhet, och alla som skrev i den tråden om fisklim hade varit registrerade i flera år, samtidigt som de hade flera tusen inlägg skrivna i sitt namn redan. Jag skummade igenom dessa tidigare inlägg, och överallt var användarna seriösa och gav informationsrika svar. Dessutom överlever så kallade troll-användare (som inte svarar på frågor seriöst) inte länge på internetforum, då dessa är tungt modererade och så fort någon skriver något falskt eller vilseledande, blir användaren avstängd eller tråden slängs (jag har erfarenhet av internetforum). Alltså är det som faktiskt finns kvar publicerats trovärdigt och en bra källa.
   Det som sades av personerna på forumet, om fisklims tidiga användning, dess hållbarhet osv, kontrollerade jag med Jens Liljeqvist, min slöjdlärare som har haft sin hantverksutbildning i 30 år, och undervisat slöjd för lågstadie- och högstadieklasser i 20 år. Detta betyder att han har mycket erfarenhet och kunskap, och går därför att lita på. Och med tanke på att forumen och Jens överensstämmer, kan man lita på informationen på forumet.


Jag har i denna livscykelanalys nämnt miljö- och klimatpåverkan av koldioxidutsläpp ett flertal gånger. Nedan är en text länkad, som jag skrev förra terminen på SO:n, där vi hade för uppgift att beskriva olika miljöhot. Detta är texten om just växthuseffekten.
http://01hol02.blogspot.se/2016/12/hall-reda-pa-miljohoten.html