Pip pip. Pip pip. Pip pip. Pip pip. Pip pip pip pip pip.
Hm… intressant. Den där färglada fågeln med tre ben låter precis som min väckarklocka…
Jag vaknar med ett ryck. Väckarklockan är lika hemsk varje dag. Med stor möda vänder jag om för att kunna nå den.
Halvt sovande drar jag mig badrummet. Det är först i badrummet som jag på den digitala klockan ser att klockan bara är 05:32. Jag inser att jag har glömt ställa om klockan, det var ju igår man skulle ställa om till vintertid. Med tunga, trötta steg går jag tillbaka till sängen.
Jag skuttar upp för trappan som leder till dörrarna bakom matsalen för att se ifall jag kan hitta någon ny ledtråd till min och Oscars ”spionklubb”. Köttbullarna slängs runt i magen så att jag mår lite illa, och lukten av sopor gör det inte mycket bättre. Jag vet att den ena dörren, den till vänster, är en bakdörr till köket, för jag har sett mattanterna komma ut med sopor därifrån. Den andra dörren, den vet jag inte vart den leder. Oscar och jag skojade förra veckan om att det var en gammal tortyrkammare från andra världskriget, men det hade ju inte varit möjligt, Backaskolan byggdes först på 90-talet.
Plötsligt hör jag en mörk röst bakom mig och jag hoppar till.
- Liam! Vad gör du här?
Det är Konrad, skolans vaktmästare, på dåligt humör som vanligt.
- Eh, jag..., börjar jag
Jag går med skakiga steg ner för trappan och det låter precis som alla spionfilmer, där hjälten springer i metalltrappor för att komma undan faran, förutom att jag inte är någon hjälte och jag springer inte från faran, utan jag går ner till den, nämligen till Konrad. Svetten rinner ner längs ryggen och mitt hjärta slår snabbare.
Skit, tänker jag. Upptäckt. Precis det jag var rädd för.
Jag skyndar mig förbi Konrad men han hinner ändå slå till mig i ryggen så att jag tappar andan.
Snabbt springer jag runt buskarna, men istället för att gå tillbaka till klassrummet, stannar jag och sätter mig på knä i de blöta höstlöven bakom buskarna för att se vad Konrad skulle göra bakom skolan helt ensam.
Först står han bara där för att försäkra sig om att jag har gått. Han går upp för trappan och ser sig omkring innan han skyndar in i dörren. Fast han stänger dörren snabbt hinner jag se ett neongrönt sken inifrån. Det är inte särskilt ljust i jämförelse med solskenet här ute, men nog att märkas.
Efter ett tag känner jag att mina knän har blivit för kalla och att jag kanske kommer få en förkylning, så jag bestämmer mig för att strunta i dörren och Konrad och fortsätta till klassrummet.
Jag skuttar upp för de sista trappstegen och inser att jag har kommit för sent till Jonas mattelektion. Jag ursäktar snabbt och glider ner på min plats.
12*x+x³-4=4423, Vad är x?
Jag har aldrig förstått varför såna här uppgifter finns. När kommer man behöva det här i verkligheten? Jag svär tyst för mig själv och räcker upp handen för att få hjälp av Jonas.
Han tittar upp från sin dator och går till min plats. Med sin låtsas-tyska accent säger han skämtande:
- Soh, wahd behöveehhr dy hjellp med?
Just då plötsligt går brandlarmet igång och alla flyger upp ur stolarna. Som vanligt lugnar Jonas ner alla och säger åt oss att inte springa. Och som vanligt springer alla, förutom jag och Oscar, som går lugnt längst bak med Jonas. Det är min och Oscars taktik när det är brandövning, att gå längst bak och lämna spring-kaoset till de andra.
Jag puttar till Oscar i sidan och nickar framåt med huvudet som signal för att vi ska gå snabbare.
- Du vet dörren vi pratade om förra veckan, börjar jag när vi är utom hörhåll för Jonas. ”Jag såg Konrad gå in i den nu innan lektionen. Han tittade sig mycket misstänksamt omkring som om han inte ville att någon skulle se honom gå in där. Jag tror han gör något otillåtet.”
- Det verkar ganska osannolikt, eftersom han ju är vaktmästare på skolan. Jag tror han han har tillgång till alla dörrar, att han får gå överallt.
Efter att vi har gått in till mattelektionen igen är lektionen nästan slut.
Redan när jag kommer in i trappuppgången där hemma kan jag lukta att mamma har gjort pannkakor till mig. Medan jag sitter och glufsar i mig de jordgubbssylt-fyllda degrullarna tänker jag på hur mycket som har hänt idag. Först gick jag upp kl. 5:30. Sen hände det med Konrad och dörren. Sen den omöjliga och onödiga matteuppgiften. Sen brandlarmet. Och nu pannkakor. Efter att jag har ätit upp pannkakorna, lägger jag mig på soffan och somnar. Först när mamma kommer och ropar mig till middag vaknar jag.
…
Sprödbakad fisk. Hurra. Allas favoriträtt. Med brickan i ena handen går jag och tar en tallrik. Lite gurka, en bit fisk och en citronklyfta.
Jag fyller ett glas till med mjölk och sätter mig bredvid Oscar.
- Du Liam, börjar Oscar och bryter tystnaden. Jag har funderat på det där med dörren, fortsätter han, och jag tror att du tar det lite för seriöst. Jag menar det där med det gröna skenet som du snackade om igår när du ringde mig. Du verkade väldigt allvarlig när du berättade det.
- Oscar, svarar jag, du måste tro mig, jag såg verkligen det. Jag ska gå dit sen för att se ifall Konrad glömde låsa igår för att han blev stressad av brandlarmet. Vill du följa med?
- Nej, jag tänker inte slösa min tid på sånt.
Väl uppe vid dörren, ser jag en liten lapp sticka ut under den. Lappen är gul och formad som en liten kvadrat, en post-it. Jag böjer mig ner för att ta upp den.
”Hej du som läser det här
Dörren du står framför är portalen till Esgravitas, en planet, 20 ljusår från jorden.
Jag är Jakob, Konrads son. Han fick reda på att jag kände till hans plan.”
- En portal? tänker jag. En planet 20 ljusår bort? Låter som ett skämt. Och har Konrad en son? Jag tror inte någon på hela skolan visste det. Jag måste berätta det här för Oscar, tänker jag medan jag vänder sida.
”Han kommer in hit varannan dag för att ge mig mat, men du måste hjälpa mig, han kommer att stänga den ena portalen, den som är här på Esgravitas, så att jag inte kommer kunna komma tillbaka och ge mig mat. Han sa att han kommer stänga den innan nästa fullmåne.
Ta med en låda med mycket små muttrar! Det är det enda som kan förhindra att han stänger den.”
Av ren vana vänder jag på lappen igen för att läsa det som stod på den första sidan, men plötsligt har texten ändrats och det står något nytt!
”Du måste skynda dig, det är bråttom!”
Av ren nyfikenhet vänder jag på lappen igen.
”Snälla… Jag vill tillbaka till Åsby” , står det.
Det här låter verkligen som ett skämt. Först när jag är tillbaka i klassrummet för lektionen inser jag att jag glömde göra det jag gick dit för att göra, kolla ifall dörren var låst.
Nu ska vi se… Det är den 27 oktober idag, det ger mig 10 dagar innan Konrad ska stänga portalen. Fast på lappen stod det innan nästa fullmåne, så jag räknar med 5 dagar, för att vara på den säkra sidan.
…
Nu måste jag få tag på nyckeln till dörren, för nu är det bråttom, som det stod på lappen. Den enda som borde ha tillgång till nyckeln är Konrad, eftersom han är vaktmästare och har alla nycklar på skolan. Att fråga honom om att få låna nyckeln är rena självmordet, det kommer förstås inte på fråga. Jag får vänta till efter skolan, då kan jag smita in i lärarrummet för att kolla Konrads schema, ifall han har ett långt pass där han bara sitter på sitt kontor. På ett sådant långt pass brukar man behöva gå på toa, då skulle jag kunna smita in på hans kontor och ta nyckeln.
Jag hoppas verkligen att jag inte blir sedd av Björn, treornas lärare. Han ska alltid behöva lägga sig i vart man ska om man är i närheten av lärarrummet.
- Liam! Vad har du här att göra?
- Jag tänkte gå till skolsköterskan. Det var den första nödlösning jag kom att tänka på.
- Gå till den dörren då, och stå inte här och se dum ut!
- Det var du som började att prata med mig, inte tvärto…
- Spelar ingen roll, bara stick!
Puh! Det var nära ögat. Björn är alltid på dåligt humör, och idag var inget undantag. Man skulle kunna tro att han har något emot barn och ungdomar. Varför blev han i så fall lärare? Strunt samma. Jag är tvungen att gå fram till skolsköterskans dörr för att inte bli misstänkt och möjligtvis bli utkastad ur lärarrummet av Björn.
Upptaget. Det var tur, nu kan jag skylla på det för att inte behöva gå dit. Jag hör en dörr slås igen, och när jag tittar dit, ser jag att Björn inte är kvar.
Konrads schema hänger lite på sned precis bredvid hans dörr. Jag går lite närmare för att kunna läsa vad det står. Nu ska vi se, tisdag… 14:20… Här står det: Han ska vara inne på sitt kontor fram till 14:30, sen är hans arbetsdag slut.
Plötsligt hör jag snabba steg närma sig dörren. Snabbt som ögat tar jag ett hopp åt sidan, fram till skolsköterskas dörr igen. I ögonvrån kan jag se dörren öppnas och Konrad komma ut. I samma sekund kan jag se något blinka till på hans skrivbord, jag hoppas det är nyckeln. Jag hälsar kort på honom, men han måste verkligen vara nödig, han går med hastiga steg förbi mig glömmer till och med stänga dörren till sitt kontor. Yes! Plötsligt ser jag hur hans dörr börjar stängas automatiskt, och jag skyndar mig dit så att jag inte ska missa chansen att ta nyckeln. Jag hinner i sista sekunden få in min fot i dörrspringan. Snabbt tittar jag mig omkring för att kolla ifall någon har sett vad jag håller på med, men det ser lugnt ut. Långsamt smyger jag mig in i rummet.
Hans nycklar sitter på ett billigt Färs och Frosta-nyckelband. I änden av nyckelbandet finns två nyckelringar, på den ena finns fem nycklar, de ser ut att vara hem-, bil- och skolnycklar. På den andra nyckelringen hänger en annan nyckel, som inte inte är lik någon av de andra. Den är ganska liten, och mörkare till färgen. Jag antar att det är den som är den rätta. Jag plockar upp nycklarna för att ta av nyckeln, och i samma stund hör jag hur Konrad spolar. Jag känner hur mitt hjärta bultar hårdare. Snabbt fumlar jag av nyckeln. Svetten rinner ner för ryggen när jag står där och inte får av nyckeln från bandet. Plötsligt säger det bara ”klick”, och nyckeln hoppar av. I ett hast klättrar ut genom fönstret, och det är inte en sekund för sent, för i samma stund kommer Konrad in i rummet. Jag hukar precis intill väggen under hans fönster, så att han inte ska se mig.
Nu när jag har nyckeln, är jag så glad att det känns som om jag har fjärilar i magen. Men jag har fortfarande en orolig känsla att det redan är för sent. Det är i alla fall för sent att öppna portalen nu, jag får vänta till imorgon.
Den natten har jag svårt att sova. Jag är för spänd på morgondagen. Vad kommer hända när jag öppnar dörren? Kommer jag någonsin komma tillbaka? Frågorna virvlar runt i huvudet på mig, tills jag till slut somnar in till en orolig sömn.
Morgonen därpå vaknar jag inte av min väckarklocka. Jag vaknar av en mardröm. Konrads son och jag blev instängda innanför portalen, och vi kom aldrig ut igen. Det enda jag kan göra nu är att hoppas att det inte händer.
Idag packar jag min ryggsäck med lite ovanligare grejor än annars. Standard äventyrsgrejor: ett långt rep, en fickkniv och en kikare. Jag packar också med en stark ficklampa. Trots att jag har packat så mycket extra har jag känslan av att ha glömt något viktigt.
Jag inser att om jag går igenom portalen under skoltid, kommer någon märka att jag är borta. Jag får göra det efter skolan istället, helt enkelt.
Jag snör på mig extra varma kängor, jag vet inte hur kallt det är på… på… ja, vad nu planeten hette. Texten försvann ju när jag vände blad på lappen.
På vägen till skolan känner jag hur mitt hjärta slår hårdare och snabbare, inte för att jag är andfådd eller något sånt, jag är bara väldigt nervös inför eftermiddagen.
Direkt när jag kommer in på skolgården ser jag Oscar som sitter och väntar på någon. När han får syn på mig säger han: ”Liam! Där är du ju! Jag måste prata med dig.”.
- Jag har bestämt mig för att lita på dig. Du har aldrig ljugit för mig, och jag tror inte du gör det nu heller, även om det känns orealistiskt det du berättar.
- Tack Oscar. Det betyder mycket. Jag vet inte ifall jag har berättat det här för dig, men du vet häromdan, när jag sa att jag skulle gå till dörren och du sa att du inte ville slösa din tid på det, då låg det en liten post-it-lapp inkilad under dörren. Den var från Konrads son, och han skrev att Konrad har låst in honom innanför portalen, för att Konrad visste att han visste. Portalen är till en planet som ligger 20 ljusår ifrån jorden. Enligt hans son, kommer Konrad att stänga portalen innan nästa fullmåne, vilket är om 8 dagar. Jag har bestämt mig för att rädda honom. Efter skolan ska jag in genom portalen.
- Men behöver du ingen nyckel?
- Jo jag har tänkt på det också, avbryter jag Oscar. Igår efter skolan snodde jag nyckeln av Konrad medan han var på toa. Jag behövde hoppa ut genom fönstret för att inte bli upptäckt.
- Du är galen ju!
- Jag vet, men han behöver hjälp!
Efter det blir Oscar tyst. Efter en stund öppnar han munnen igen och säger:
- Jag följer med.
- Va? säger jag för att jag faktiskt inte hörde.
- Jag följer med, förtydligar Oscar.
- Men Oscar, det är inte något som du behöver göra.
- Jag vet, men jag vill hjälpa dig.
- Okej, säger jag efter en stunds tänkande. Var vid dörren klockan tre, så ses vi då.
- Bra, svarar han medan vi går in i klassrummet och sätter oss.
Efter skolan går jag med skakiga steg uppför trappan till dörren. Jag är inte säker på att jag kommer komma tillbaka efter det här. Jag sneglar nervöst på min armbandsklocka. Fem över tre. Jag ger honom tio minuter till.
Tio minuter och många sms senare tar jag fram nyckeln och går fram till dörren med ryggsäcken på ryggen. Äntligen är det dags. Jag kan inte vänta en sekund längre, och stoppar därför nyckeln i nyckelhålet. Den passar. Långsamt vrider jag om och hör en rad klickljud. Jag trycker ner handtaget och dörren glider upp.
…
Dörren glider upp förvånansvärt ljudlöst. Det är nog Konrad som har oljat gångjärnen för att inte väcka för stor uppmärksamhet. Eller så är det bara så att portaler inte gnisslar. Spelar ingen roll, det är i alla fall bra att det inte gnisslar, för då löper en mindre risk att bli upptäckt.
Det första jag ser är ett ljust neongrönt sken som är alldeles för ljust för att kunna titta rakt in i. Men det finns inte mycket annat än det inom mitt synfält, så jag kisar med ögonen för att få dem att vänja sig vid ljuset. Precis som Konrad gjorde första gången jag såg honom här, tittar jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen har sett att jag är här.
Marken ser ut att bara vara gjord av grön färg, men jag tar ändå ett kliv in i det osäkra innanför dörren. Plötsligt känner jag mig mycket lättare. Fel. Jag känner att jag inte väger någonting alls. Bakom mig slår dörren igen med en duns. Rätt som det är är jag helt omsluten av en grön-blå tystnad. Det enda jag kan höra är mitt blod pumpa genom huvudet. Jag har ingen mark under mina fötter och inget förutom grönt att se på. Ena sekunden är det där andra sekunden är det borta. Plötsligt svävar jag cirka två meter ovanför marken. Marken har samma blå-gröna färg som jag var omsluten av innan. Jag tittar upp mot den blekgula himlen. Högt däruppe kan jag skymta en röd prick, en ensam stjärna. Med vilda armrörelser lyckas jag ta mig fram genom något som liknar luft men som har en ton av himmelsblå. Efter ett en stunds viftande inser jag att det inte är ett särskit effektivt sätt att ta sig fram på. Istället viftar jag mig ner till marken där jag upptäcker att det sticker upp små praktiska lila växter ur jorden lite här och där. Växterna påminner lite om fingrar. En av växterna hade till och med något som såg ut som en nagel.
Jag tar tag i växterna och drar mig fram med hjälp av dem medan jag hänger där i luften. Först nu märker jag att marken luktar lite som pannkakor, min favoriträtt.
Men var är dörren som jag precis kom hit genom? Jag vänder mig om för att se efter, men jag ser inte ett spår av den. Konstigt. Medan jag tar mig fram längs marken, ser jag hur en stor byggnad tornar upp sig framför mig. Byggnaden är mycket stor och ser skrämmande ut, men eftersom det är det enda som är intressant här i närheten, bestämmer jag mig för att ta mig in. Ytterdörren står dessutom öppen. Innan jag drar mig till trappan ropar jag så högt jag kan:
- Hallå? Haallåå?
Inget svar. Bara samma hemska tystnad.
Lugnt och metodiskt drar jag mig fram längs marken fram till huset. På trappan av huset ser jag mystiska fotspår här och där, konstigt, tycker jag, det finns ju inte någon gravitation här. Med en sista kraftansträngning drar jag mig upp ovanför trappan. Det är då jag får en förklaring på fotspåren. Genast faller jag till marken med en duns och tappar andan. Det finns alltså gravitation vid huset. Jag får ingen luft. Det är en hemsk känsla. Jag är i ett stort hus, på en främmande planet, och jag kan inte andas. Kan det bli värre en så? Först efter nån minut kan jag börja andas igen. Mödosamt reser jag mig upp och fortsätter på fötter. Inne i huset kan jag i det svaga sken av ett stearinljus se samma fotspår som utanför. Jag tar fram min ficklampa ur min ryggsäck och sätter på den. Trägolvet knakar medan jag tar långsamma steg på det. Hela tiden känner jag mig iakttagen.
Jag stannar. Jag är helt säker på att jag hörde andra steg än mina. Ja, jag har rätt. Ljudet av steg fortsätter fastän jag har stannat. Det kommer precis från rummet intill! Försiktigt smyger jag på tå till dörren som jag tror leder till dit. Plötsligt hör jag en röst bakom mig.
- Vem är du?
Jag känner genast igen rösten och vänder mig om.
- Oscar! Du skrämde mig! Hur kom du hit? säger jag medan jag vänder mig om. Men där står någon helt annan än Oscar.
- Vem är Oscar? Mitt namn är Jakob! Det är jag som är Konrads son.
- Är det du som är Konrads son! Du liknar min kompis Oscar. Ni har likadan röst, så jag trodde du var han.
- Hmm.
- Jag såg din lapp. Jag tycker det var modigt av dig att sätta ut lappen, fast du visste att Konrad skulle kunna se den.
- Ja, jag var faktiskt osäker om jag skulle ta den risken.
- Kan du förklara varför Konrad har stängt in dig här?
- Okej, vi kan sätta oss i mitt rum. Följ med här, säger Jakob samtidigt som han gör en gest mot en dörr i närheten.
…
Vi går in i rummet intill, från det rummet som jag hörde Jakobs steg. Det enda som finns där är en matta, en madrass och ett stearinljus som flackar. Vi båda sätter oss på madrassen.
- Välkommen till mitt rum! Det är här jag spenderar den mesta av min tid. Okej, nu ska jag förklara. Allt började för ett halvår sedan, när pappa…
- Har inte din mamma reagerat på allt det här? avbryter jag
- Jag har ingen mamma… Hon dog av en hjärtinfarkt sommaren för två år sedan… I alla fall… Allt började för ett halvår sedan, när pappa började vara mer för sig själv och inte pratade lika mycket med mig. Jag förstod att han höll på med något han inte ville att jag skulle få reda på.
- Men du fick ändå reda på det?
- Precis. En dag kom jag hem tidigt från skolan och såg att pappa hade en karta över Åsby på sitt skrivbord. Nej, vänta. Det känns så fel att kalla pappa för pappa nu när han har gjort allt det här mot mig. I alla fall, Jag såg att han hade markerat ett X ungefär vid vårt hus, och ett vid banken. Bredvid båda X:en stod det ”portal”. Först trodde jag att det var ett skämt, men sen kom jag ihåg att jag hade trott att han höll på med något olagligt och att det är måste vara svaret. Jag var chockad, och det tog mig ett tag att inse att Konrad, min pappa, ville göra inbrott på banken. Hur chockad jag än var, tog jag mod till mig och konfronterade honom samma kväll. Du kan inte tro hur förbannad han blev. Han började vråla och kalla mig för saker. Den natten kunde jag inte sova. Jag var för rädd. Jag visste vad han skulle göra med mig. Dagen efter fick jag svaret. Istället för 2 km, som det var tänkt från början (avståndet från vårt hus till banken var alltså 2 km) ställde han in portalen på 20 ljusår, och hoppades på att han aldrig skulle behöva se mig igen. Men exakt 20 ljusår bort fanns den här platsen. Så jag överlevde. Jag var alldeles ensam här på Esgravitas.
- Ja just det, det var så planeten hette, ja.
- Va?
- Nej, det var bara att jag glömde vad planeten hette.
- Okej, i alla fall, som sagt, jag var alldeles ensam här. Jag var, precis som du förmodligen också var nyss, förvirrad på grund av tyngdlösheten, att det fanns ett hus, och så vidare. Huset stod här från början, jag vet inte hur det kom hit. I huset hittade jag papper och penna. Så först skrev jag en lapp till Konrad för att säga att jag fortfarande lever. Han måste ha fått den och jag antar att Konrad inte ville att jag ska dö, för han kom hit och började ge mig mat. Några månader senare, bara för någon vecka sen, sa han att han var trött på att alltid behöva komma med mat, och att han skulle stänga portalen för en sista resa innan nästa fullmåne och glömma mig för alltid. Den sista resan skulle alltså var för honom att ta sig tillbaka till jorden. Det var då jag blev rädd och skrev lappen om hjälp. Så, nu behöver du bara ta fram de små muttrarna så kan vi hindra Konrad från att stänga portalen genom kontrollrummet. Portalen är på ovanvåningen, i första rummet till vänster, och kontrollrummet till höger.
Jag förblir tyst. Det var det jag hade glömt. Muttrar.
- För du tog väl med muttrar, som det stod på lappen? frågar Jakob lite besviket, som att han redan vet svaret.
- Nej… säger jag tyst.
- Du måste genast tillbaka för att hämta det! utropar Jakob. Jag har tänkt ut en väldigt simpel plan: När Konrad kommer för att stänga av portalen, har vi fyllt det gamla och stora nyckelhålet till bredden med muttrar, så att han inte kan få in nyckeln för att låsa upp maskinrummet till portalen. Tanken är att han inte kommer kunna pilla ut muttrarna.
- Okej, så jag antar att jag ska tillbaka nu då? Är det något mer än muttrar som du behöver?
- Nej, tror inte det. Jo, förresten, ta med en slangbella, det kan vara bra att ha. Kom, jag ska visa dig var portalen är.
Tillsammans går vi upp på ovanvåningen och, precis som Jakob sa, är portalen i första rummet till vänster. Portalen ser precis ut som på skolan, en grå dörr.
- Behövde du en nyckel när du tog dig hit? undrar Jakob.
- Ja, svarar jag.
- Har du kvar den nyckeln?
Jag känner efter i byxfickan. Nyckeln ligger där den ska.
- Ja, jag har kvar den.
- Bra. Glöm inte muttrarna!
- Okej, hejdå Jakob! Ses snart!
Jag sätter in nyckeln i låset och vrider om. Plötsligt är jag omsluten av samma gröna sken som när jag kom hit. Jag ser en dörr komma emot mig i hög fart och jag skriker högt. Jag sträcker ut armarna för ta emot den. Men dörren, som visar sig ha ett nyckelhål, stannar precis framför mig. Jag tar fram nyckeln ur byxfickan igen, och låser upp. När jag drar upp dörren kan jag skymta skolan genom den. Jag tar ett kliv ut och befinner mig genast uppe vid dörren på skolan igen.
Planen nu verkar enkel men det känns som att jag aldrig kommer lyckas hjälpa Jakob.
…
När jag kommer tillbaka till skolan är ingen kvar. Solen håller redan på att gå ner.
Okej, detta är vad jag ska ta med mig nästa gång jag ska till Esgravitas:
- Små muttrar, som vi ska sätta i låset så att Konrad inte kan få in en nyckel.
- Slangbella. Jag bestämmer mig för att ta med min slangbella och några stenar, som jag bara ska använda i nödfall.
- En tratt, så att det blir enklare att få in muttrarna i låset.
Slangbellan kan jag få tag på hemma, för jag, som är intresserad av slangbellor, har massor med såna.
Med muttrarna blir det lite svårare. Jag kanske har hemma, men jag är inte säker. Det betyder i alla fall att jag måste sticka hem. Snabbt låser jag upp min cykel som har stått vid skolan hela dagen och cyklar så snabbt jag kan hem så snabbt jag kan.
När jag kommer hem är ingen hemma. Mamma och pappa jobbar fortfarande trots att klockan bara strax är fem på eftermiddagen.
Jag går in på mitt rum, tar min bästa slangbella och slänger ner den i ryggsäcken. Först nu märker jag att ryggsäcken är helt täckt av ett tunt lager med neongrönt pulver över sig. Jag går ut på balkongen och skakar av pulvret.
Så, var ska jag få små muttrar ifrån? Jag kollar först i pappas snickarskåp. Inget. det enda jag hittar där är normalstora muttrar.
Just då kommer jag på att de håller på att renovera hemma hos Oscar och att de kanske har muttrar där. Snabbt skriver jag en lapp till mamma och pappa om att jag ska sova över hos Oscar, skulle det vara så att jag först kommer hem imorgon. Medan jag ändå är i köket, passar jag på att packa med en tratt.
Jag låser dörren, tar min cykel och cyklar till Oscar.
Mycket riktigt, där, bredvid Oscars hus, står en öppen bygg-skåpbil med massor lådor, skåp och fack. Jag kan genast se att det står en låda med små muttrar på golvet av skåpbilen. Intill står en liten låda med mycket små bultar. Jag hoppar in i skåpbilen och ska precis ta lådan med muttrarna när jag hör en Oscars husdörr öppnas. Jag känner genast igen ljudet på det hemska och skrikande gnisslet. Jag förstår direkt att det är dåligt, särskilt eftersom jag också hör röster som nämner ordet mutter och bult flera gånger.
Nej! Nu kommer jag bli upptäckt! Jag kommer aldrig att lyckas hjälpa Jakob innan Konrad stänger portalen! Mitt hjärta går på högvarv. Dunk dunk. Dunk dunk. Dunk dunk. Dunk dunk.
Plötsligt hör jag Oscars röst som ropar:
- Hörni! Ni stackare som har arbetat hela dagen, ni kan ta en fikapaus! Jag har förberett kaffe och kaka, det är bara at komma in!
Jag kan höra hur stegen ändrar riktning och när jag kollar ut ur skåpbilens fönster jag kan se hur Oscar blinkar med ena ögat till mig. Han måste ha sett min cykel. Först nu inser jag hur mycket jag har saknat Oscar och hans förmåga att dra slutsatser så snabbt. Den kan verkligen vara användbar.
Direkt när jag hör dörren gnissla och slå igen rycker jag snabbt till mig lådan med muttrar och cyklar iväg, mot skolan. När jag har cyklat runt hörnet stannar jag och pustar ut. Lådan med muttrar slänger jag ner i min ryggsäck. Dags att ta mig tillbaka till Esgravitas.
När jag kommer till skolan är det redan mörkt. Överallt finns läskiga människolika skuggor. För att inte väcka för stor uppmärksamhet smyger jag så tyst jag kan upp för metalltrappan.
Jag tar fram nyckeln ur fickan och stoppar in den i nyckellåset. Nu måste jag tänka på att öppna dörren snabbt och ta mig in direkt, så att ingen ser det gröna skenet. Långsamt börjar jag vända om nyckeln i låset.
…
Efter att jag har gått genom samma portal, genomgått samma procedur som förra gången och tagit mig fram till huset igen, hör jag nervösa och snabba steg inifrån. Jag går in och ser att det är Jakob som går fram och tillbaka i sitt rum. Han har inte sett mig än, så jag knackar på försiktigt för att inte skrämma honom alltför mycket. Han tittar upp.
- Äntligen kommer du! Har du med dig muttrarna? frågar han ivrigt.
- Ja, det har jag, svarar jag lugnande.
- Bra, vi kan börja verkställa planen nu med detsamma.
Vi går upp på ovanvåningen och sätter tratten i det gamla och rostiga nyckelhålet. Jag tar av mig ryggsäcken och tar fram lådan med muttrar. Vi börjar hälla i. Sakta men säkert fylls låsmekanismen med ett klirrande vattenfall av muttrar. Till slut är låset fullt och vi kan inte få in något mer. Jag stoppar undan lådan och plockar istället fram slangbellan och stenarna till den.
Vi sätter oss på trappan framför huset och väntar på Konrad. Det kan ta allt från sekunder, till timmar, det kan kanske till och med ta flera dagar. För att vara helt säkra på den, går vi igenom planen en gång till.
- När Konrad kommer in i huset för att stänga av portalen, ska jag stå i rummet intill, börjar jag.
- När han ser att nyckeln inte fungerar, går han ner till nedervåningen, för att skylla på mig, fyller Jakob i.
- Sen…?
- Då smyger du fram med slangbellan och skjuter honom i benet så att han ramlar.
- Va?! Nej, det kommer inte på fråga! Jag kommer inte skjuta en levande person!
- Du måste! Tänk på hur mycket ont han har gjort mig, och dig också, för den delen. Har han någonsin varit trevlig mot dig?
Jag tänker efter. Jag kan faktiskt inte minnas en enda gång när han inte har varit otrevlig.
- Du har rätt, säger jag. Men det känns ändå inte okej att skjuta honom…
- I alla fall, när du har skjutit honom så sticker vi tillbaka till jorden och lämnar honom här.
Vi behöver inte vänta länge på Konrad, för plötsligt ser vi ett grönt sken långt bort vid horisonten, och en svart skugga närma sig huset. Snabbt springer vi och gör oss i ordning. Jakob går in på sitt rum, och jag tar slangbella och går upp till portalrummet.
Jag kan höra hur dörren öppnas på nedervåningen och att Konrad går in i Jakobs rum. Snabbt sätter jag en sten i slangbellan och spänner gummibandet. Efter det bli det tyst. En lång och oroväckande tyst minut senare bestämmer jag mig för att se efter vad som står på, varför inget händer. Långsamt smyger jag ner till nedervåningen. Jag tar så försiktiga steg som möjligt, så att inte det trappan eller golvet i det gamla huset ska knaka. Precis när jag stannar bredvid dörröppningen till Jakobs rum knakar golvet! Jag hoppas för allt i världen att inte Konrad hörde det. Men plötsligt, från ingenstans, kommer det en arm flygande runt hörnet och tar tag i mig! Konrad har hört mig.
Nu står jag här och försöker rycka mig loss, men jag har inte en chans mot Konrads järngrepp. Han har dessutom tagit min slangbella. Medan håller mig med den ena handen, förbereder han slangbellan med den andra. När han har laddat slangbellan, slänger han ner mig på marken, åt hållet där Jakob sitter hopkrupen. Jag försöker ta emot mig med ena handen, men jag är för tung och det känns som att jag stukar handleden.
Det sista jag hinner se innan jag kryper ihop och skyddar huvudet med händerna är att Konrad spänner slangbellan mot oss. Nu kommer vi dö vilken sekund som helst.
Nästa sak jag hör är en duns. Långsamt tar jag bort handen från ögonen. Där sitter Konrad på golvet med hängande huvud och snyftar.
- Jag är så ledsen! får han fram mellan snyftningarna. Förlåt mig!
Först är jag inte riktigt säker på om vi kan lita på honom eller inte, men när han räcker oss slangbellan och börjar storgråta, då förstår jag att han menar det.
- När Margit lämnade oss, snyftar han, då kände jag att allt var slut!
Jag tittar frågande på Jakob.
- Min mamma, förtydligar han.
- Det fanns inget att leva för! fortsätter Konrad. Jag var på så dåligt humör hela tiden! Jag slutade jobba, blev pank. Jag hade inga pengar, så… så jag bestämde mig för att från banken. Det var det dummaste jag har gjort i hela mitt liv! Snälla förlåt mig!
Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, när han sitter där och gråter.
- Vi förlåter dig, Konrad, säger jag och Jakob.
- Fast du skrämde oss rejält, det måste jag säga, påpekar jag.
- Jag vet, förlåt!
- Så, vad säger ni, ska vi tillbaka till jorden?
- Okej, okej, snyftar Konrad.
Vi går alla med skakiga steg uppför trappan till portalen. Både jag och Konrad har en nyckel, han hade en reservnyckel, efter att jag hade tagit hans första.
Jag tar fram min nyckel ur fickan, tryckt in det i nyckelhålet och vrider om.
Precis som förra gången försvinner rummet plötsligt och vi blir omslutna av samma gröna sken. Om jag minns rätt så är det nu dörren borde flyga mot oss. Jag hade rätt, där framme kan jag se den komma emot oss. Jakob, som inte har varit med om detta innan, skriker av rädsla. Jag försöker lugna ner honom, men det går inte. Dock lugnar han sig när dörren stannar framför oss. Jag tar fram nyckeln ur byxfickan igen, och låser upp. En efter en tar vi oss ut genom dörren. Alla pustar ut. Vi är tillbaka på skolan.
Efter det ljusa gröna skenet inne i portalen har våra ögon svårt att vänja sig vid mörkret.
Sakta men säkert tar vi oss ner för trapporna. Innan vi skiljs åt, ger jag tillbaka nyckeln till Konrad, och alla tre lovar att aldrig berätta någon om vad som har hänt. Efter det går Konrad och Jakob åt ett håll, och jag åt motsatta hållet. Jag tror att det är bäst att jag låter de vara ifred, de har nog med saker att prata om.
…
När jag kommer hem är mamma och pappa hemma. De hälsar, och jag hälsar tillbaks. De verkar int ha märkt lappen om att jag skulle sova över hos Oscar, så jag tar och slänger den.
Redan nästa dag bryter jag mot löftet att inte berätta för någon, genom att berätta allt för Oscar, men i och för sig borde jag väl ändå få berätta allt för honom, han vet ju redan det mesta. När vi kommer ut ur matsalen efter lunch ser vi en ambulans med blåljus precis bredvid skolan. Bredvid ambulansen ligger en person på marken. Vi går närmare. Jag blir chockad när jag ser vem det är. Det är Konrad! Han har blod över hela ansiktet. Det är en hemsk syn. Ovanför honom står en ambulansman på knä och gör hjärt- och lungräddning. Plötsligt drar de upp Konrad på en bår, och får in honom i ambulansen. Med blinkande blåljus och sirenerna på försvinner de i ett moln av damm. Jag är för chockad för att få fram ett ord. Nu när jag till slut har börjat gilla honom, råkar han ut för något så här hemskt.
Oscar märker att jag är i chock och försöker lugna ner mig. Men just nu kan jag inte göra något annat än titta efter ambulansen.
Efter skolan, när jag har lugnat ner mig lite grann, går vi hem till Oscar och tittar på en avkopplande film. I slutet a filmen frågar jag Oscar varför han inte kom till dörren klockan tre, som han skulle. Han svarar:
- Jag hade inte tid, jag behövde skriva klart min berättelse till svenskan…
