måndag 8 februari 2016

Karma

1 september 2001


Bang. Slaget kommer helt oväntat. Aldrig har det hänt. Just hade han bara knuffat till och kallat dig för saker, det är du van med. Du känner hur huvudet exploderar när du långsamt faller mot marken. Du hinner precis urskilja hur gruppen rör sig bortåt, skrattandes. De skrattar åt dig och du känner hur tinningarna bultar i takt med hjärtat. Allt svartnar.
 Du vaknar, förvirrad om var du befinner dig. Du lyfter långsamt långsamt på huvudet och inser att du är kvar på skolan. Du vet inte vad klockan är. Du försöker lyfta på armen men den värker så fort du rör en muskel. Du lyckas ta dig upp på fötter och ser klockan på väggen. 15:28. Du försöker minnas hur allt gick till. Efter matten hade ni gått ut ur klassrummet. Du tänkte kort gå på toaletten innan tåget hem. Det var 14:30. Du har alltså legat här i en timme. De andra gick efter dig och skrattade. Utanför toaletten stoppade de dig och frågade var du hade tänkt gå.
    -    Ähh, jag var bara på väg hem, svarade du.
    -    Vågar du det alldeles ensam, din nörd? sa en.
    -    Utan mamma? skrattade en annan.
    -    Sluta! försökte du.
De höjde sina röster.
    -    Eller vad? Vad tänker du göra, va? Lyssna, du kan inte göra nåt mot oss, det vet du.
    -    Nä, men lärarna kan…
Du ångrade genast att du hade sagt det.
    -    Hotar du oss va? vrålade ledaren i gänget.
Han slängde upp händerna framför ansiktet som om han ville slåss. Han var röd i ansiktet och helt vild.
    -    Det är lugnt, Martin, sa en annan i gänget.
    -    Ja, skit i honom, sa en annan.
Det var då det hände. Du hann precis se Martins knutna näve flyga mot dig, innan det smällde.
 Där du legat har det konstigt nog inte kommit något blod, men du känner hur ögat är lite svullet. Du vet att du måste skynda dig hem, så att inte din mamma blir orolig. Du går ut från skolan, fortfarande lite förvirrad över vad som hänt. Men det är en annan känsla som har börjat visa sig i dig. Du börjar känna ett vrede inom dig, en okontrollerbar ilska. Varför måste livet vara så orättvist? Du ska alltid vara den som blir kallad nörd och bög, alltid den som blir skrattad åt. När du sitter på tåget och kollar ut över det böljande landskapet av västra Skåne lugnar du slutligen ner dig.


Du låser upp dörren till er lägenhet. Genast kommer din mamma springandes. Hon är alldeles röd i ansiktet och hon viftar med armarna.
    -    Var har du varit?! Vi har varit jätte-oroliga för dig! Vi ringde till skolan för att
         fråga var du höll hus, men de sa att du redan hade gått. Förstår du hur
         allvarligt detta är?
Din mamma är nästan gråtfärdig och du kan inte låta bli att känna dig dålig. Skitdålig. Skitdålig över något som du vet att du egentligen inte rår över.
    -    Vad har du gjort med din arm?
Du tittar ner på din arm och ser att den hänger lite snett åt vänster.
    -    Va? Äh, det var inget. Ramlade bara. På gruset i skolan. Jag mår bra.
    -    Johan, det som hände idag får inte förekomma igen. Okej?
    -    Jaja, mamma, svarar du.
    -    Nej, inte jaja. Förstått?
    -    Ja!
    -    Bra.
 Äntligen har din mamma lugnat ner sig. Du lufsar långsamt uppför trapporna till ditt rum. Du vet att då inte kommer kunna leva detta liv länge till. Antingen gör du nåt åt saken eller så kommer det att hända mörka saker. Mörka saker man inte ska prata om. Som ingen vill höra om. Du slänger din väska i hörnet av rummet och slänger dig på sängen. Känner dig miserabel. Du sneglar på rakhyveln på skrivbordet men ruskar genast bort tanken. Du tänker på hur det var förr. Den tiden då du hade kompisar och alla visste vem du var. Du var Linus’ kompis. Linus var din allra bästa vän och klassens populäraste kille. Den tiden är över för länge sedan. Sedan flyttade Linus och Martin och hans gäng tog över rollen att vara populär. Du blev kvarglömd där du var. Du börjar fundera. Linus var populär för att han var rolig. Vad är det då som gör Martin och de andra så populära och tuffa som de är? Särskilt roliga är de inte. Det är snarare som att folk i klassen är rädda för dem. Du kommer fram till att de är populära för att de gör smått olagliga hyss i skolan. Det anses häftigt och banbrytande. Du kanske också har en chans? Om du bara gör något riktigt roligt hyss på en lärare, kanske du också kan bli en del av gänget? Du tänker länge och noga och kommer fram till att du ska ge det ett försök. Imorgon.


Dagen efter är det dags att utföra ditt hyss. Du har tänkt länge på vad du skulle göra. Du vill inte göra något som är för dumt, men som ändå ger dig status. När din lärare går ut under mattelektionen ser du din chans. Du reser dig lite osäkert från din stol och när du går förbi de tuffa killarna säger du: ”Titta här”. Frågande tittar de på dig när du går fram till katedern. I handen har du ett häftstift. Du lägger försiktigt ner det lilla silvriga häftstiftet på lärarens stol med spetsen uppåt. När du återvänder till din plats ser du hur de tuffa killarna viskar till varandra och sneglar på dig. De ser imponerade ut, som att det du gjorde faktiskt gav dig status hos de tuffa killarna, att du är en av dem. Äntligen! Du hoppas att det kanske leder till att de inte kommer mobba dig i framtiden. En sida av dig är dock lite osäker på om det du just gjorde var så smart. Ifall läraren får reda på att det var du, kommer du förmodligen få straffet att inte följa med till klassresan till New York nästa vecka. Du föreställer dig stora höghus och mycket folk. Framför allt tänker du på tvillingtornen. Två perfekta pelare som pekar upp mot den blåa himlen, ack, World Trade Center. Er klass har fått speciellt tillträde till tornen den 10 september. Ni har fått en guide som ska visa er alla detaljer. Hela klassen är spänd inför resan.
 Plötsligt kommer läraren in i rummet igen. Dina tankar återvänder till klassrummet, du slutar dagdrömma om New York. Hon går fram till katedern. Hon ska just sätta sig. Genast ångrar du dig att du har satt stiftet på stolen. Du vill varna henne, men du vet att du kommer råka illa ut då. Du håller andan medan hon långsamt sätter sig… Du känner hur du kallsvettas. Just då blir du räddad. Per, eleven bredvid dig, räcker upp handen för att få hjälp. Du pustar ut. Med bestämda steg går läraren fram till Per och frågar vad han behöver hjälp med. Du tar chansen att smyga fram till katedern och ta bort häftstiftet från stolen. Plötsligt vänder sig läraren om och ser dig stå framme vid katedern.
    -    Johan, vad gör du?
    -    Eh, jag måste gå på toa, säger du och går med raska steg ut ur
         klassrummet.
I handen har du häftstiftet. Du håller om det så hårt att du sticker dig själv i handen och dina knogar vitnar. Du kan inte riskera att tappa det. Tänk om du inte hade tagit bort det igen! Någon hade kunnat skvallra. Att du inte tänkte på det innan! Du går in på toaletten, låser och väntar en minut innan du spolar och återvänder till klassrummet.
 Äntligen har jag i alla fall övertygat Martin och hans gäng att jag är värt nåt, att jag är tuff. Hoppas inte Martin inte såg när du tog bort häftstiftet, tänker du när du sitter stilla på din plats resten av lektionen och räknar matte.


Efter skolans slut är du på väg till tågstationen för att ta dig hem. Martin och hans gäng står i en hop och blockerar vägen. Nu ska han berömma dig, tänker du och går glatt fram till dem.
    -    Det var häftigt det du gjorde i klassrummet. En bra start, säger Martin och
         hans kompisar nickar instämmande.
    -    Äsch, det var väl inget. Är du seriös?
    -    Nej jag är fan inte seriös. Är du så feg att du inte ens vågar göra det där lilla?
         Vi såg hur du tog bort nålen igen. Din jävla mes!
Han tar tag i din krage och slår till dig på käften. Du faller omkull. Du får en spark i magen. Nu räcker det. Du har inte lust att bli pryglad i skolan dag in dag ut, inte lust att bli förlöjligad. Du bestämmer att du ska stanna hemma i framtiden, att aldrig mer gå till skolan.
 När du kommer hem säger du kort att du känner dig sjuk till din mamma och går och lägger dig. De kommande dagarna säger du att du inte kan gå till skolan för att du är sjuk. När din mamma ber dig att ta tempen håller du den mot din skrivbordslampa så att den visar varmare än vanligt.


9 september 2001

Idag är det dags för klassen att åka till USA. Du kommer inte att sakna någon av dem jävlarna, inte en enda en.
    -    Hoppas alla dör, tänker du, och du menar det.
Nästa dag tittar du på nyheter. Först ser du inget speciellt. Men plötsligt kommer en bild av din skolklass på nyheterna. De säger att World Trade Center har börjat med ett skolprogram som ska lära skolklasser från hela världen om med vad och hur de jobbar. De säger att denna skolklass från Sverige är den första att få besöka World Trade Center, men att besökarschemat har förflyttats med en dag. Du känner dig äcklad av alla ansikten på bilden, så du stänger av TV:n.
  
Dagen efter slår du på nyheterna som vanligt. Det är då du ser det.



Du ler.
Karma.

onsdag 3 februari 2016

Bygga molekyler #2

Metanol (Träsprit)
















Etanol (Sprit)
















Etandiol (Glykol)
















Propandiol (Glykol)