Så liten och grå på marken,
snigeln försöker sig fram mellan sten och lav.
Så arg på den där sparken,
som den stora människan gav.
Så respektlöst och ont,
att ens någon kan förmå,
att trampa på en snigel
som för ingenting kan rå.
Att i varje stund behöva se upp till alla andra,
att aldrig kunna vara så snabb och bra som dem.
Men alla måste förstås sin egen väg vandra
och om man misslyckas finns det alltid att gå hem.
Hemma finns tryggheten
Hemma kan man slappna av
sedan förbereda sig för kampen
att ta sig upp för tampen
Man känner sig redo
att leka dödsleken igen,
om man misslyckas
står Döden där som en vän
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar