Barocken är en tidsepok inom musiken (och annan kultur) som, med marginal, varade cirka från 1600 - 1750.
Under flera hundra år hade sakral (relaterad till kyrkan) musik varit dominant. Under medeltiden började musiken långsamt splittras i två olika grenar, sakral och profan. Profan musik var musik som inte hade någon nära relation med kyrkan, utan snarare med omvärlden runt omkring oss, även kallad värdslig musik. Sakral musik var dock fortfarande starkt dominerande. Renässansen (1400 - 1600) hjälpte sprida vidare tanken om profan musik vidare och de två grenarna stod snart nästan jämlika. Under renässansen utvecklades även nyare tonarter som vi har än idag, dur och moll. Samtidigt som man i dåtidens samhälle började acceptera mångfald inom religioner, och kyrkans makt i samhället avtog och blev mindre även politiskt sett, kunde man därmed även märka en förändring i musiken. De kyrkliga tonarterna och religionens klanger lades åt sidan.
Renässansen hjälpte också att popularisera ett bredare tonspektrum, och övergick från den homofonin som t ex kyrkokörer hade byggt på förr, till polyfonin, där grundtanken var att flera olika melodier skulle samspela för att bilda en bred samklang, med olika kontraster i både styrka och tonhöjd.
När väl barocken hade börjat, runt 1600, fortsatte tankarna kring polyfoni och kontraster. En musik-”stil” eller trend som var mycket vanlig under barocken, var terassdynamik. Terassdynamik gick ut på att en specifik melodi eller tema först spelades pompöst och mäktigt av hela orkestern (med timpani och blåsinstrument som skapar en kraftig känsla och ljud), och sedan upprepades av en liten grupp instrument, ibland bara ett enda instrument. Det var vanligt att i en konsert eller annan musik ha ett specifikt ”huvud”-instrument (ofta violin eller flöjt), och ofta det var just det instrumentet som upprepade melodin, för att skapa terassdynamiken. Detta kunde även spelas tvärtom, så att soloviolinisten spelar en melodi och hela orkestern upprepar.
En till trend som blev mycket vanlig under barocken var så kallad programmusik, en komposition som skildrar en berättelse, eller som förmedlar en plats eller läge, samt en känsla förknippad denna. Detta är inspirerat av renässansens konsttrender, tavlor skulle förmedla en känsla snarare än endast visa ett stilleben. Man experimenterade med olika färgkompositioner och målartekniker, väl jämförbart med barockens senare målande melodier som föreställer och målar olika händelser och känslor, dvs programmusik. Ett bra exempel på programmusik är La Moldau av Bedřich Smetana, som enligt mig är ett genuint mästerverk. Låten följer floden Moldau som börjar som en liten källa med droppande vatten (föreställt av pizzicato-spel), och sedan slingrar sig vidare genom det tjeckiska landskapet samtidigt som den växer.
När barocken led mot sitt slut, började en period som oftast benämns som senbarocken. Under senbarocken var barockens trender och vanor inpräglade i musikvärlden, och verken skrivna under den perioden var standardiserade och speglade endast ett fåtal stilar som varit framstående under tidig renässans. Snarare började man experimentera med nyare tekniker, vilket slutligen ledde fram till wienklassicismen. Musikstilen förändrades och man skulle snart välja att framhäva ljusa och klara melodier, och lämna det pompösa från barocken bakom sig.
Men ännu fanns den inpräglade stilen från senbarocken kvar, även om nyare stilar kunde anas, och det är just denna period som jag har fördjupat mig i.
En av senbarockens mest kända tonsättare var en italienare vid namn Antonio Vivaldi.
Antonio Vivaldi föddes i Venedig år 1678, och var det första av nio barn. Antonios far, Giovanni Battista Vivaldi, var vid den tidpunkten en känd violinist som var anställd i Markuskyrkan. Redan som liten pojke fick Antonio lära sig spela fiol av sin far, och en tid under sin barndom for han tillsammans med sin far runt och hade konserter i framför allt kyrkliga sammanhang. Detta gav Antonio en bra grund för en framtida musikkarriär, och vande honom till att spela inför publik, vilket skapade om honom och gjorde honom till en duktig violinist.
Han anställdes därför redan i en ålder av 24 vid barnkonservatoriet (inriktad musikskola) för flickor i Venedig. Där tillbringade han officiellt större delen av sitt liv, fram till 1740, och var aktiv som komponist, vid sidan om att vara violinmästare vid konservatoriet. Runt 1720 började Vivaldis konserter och kyrkomusik bli känd och omtyckt utanför Venedig, bland annat uppmärksammad av tysk arkitekt Johann Friedrich Armand. Utöver att lära barnen att spela instrument och musikteori, var Vivaldis arbetsuppgifter även att vara körledare och utöver det att skriva en ny konsert till varje kommande storhelg eller firande. Detta satte stor press på Vivaldi tidsmässigt och han ifrågasattes även som lärare, vilket i slutändan gjorde att han förlorade jobbet vid konservatoriet. Ett år senare anställdes han igen då man insåg hur stor roll Vivaldis position som violinmästare hade. Men som sagt, Vivaldi hade även fått uppmärksamhet utanför Venedig, och under höjdpunkten i sin karriär turnerade han runt i Europa, på uppdrag av flera adelspersoner och kungliga individer, bland annat ombads han av det franska hovet att skriva bröllopsmusiken till bröllopet för Ludvig XV och Marie Leszczyńska.
Antonio Vivaldi dog 63 år gammal år 1741. Likt många andra kända personer, hade Vivaldi levt upp pengarna han tjänat och dog utfattig. När hans musik avtog i popularitet då man önskade något mer modernt, hade han gjort ett försök att sälja sina manuskript, flytta till Wien och där arbeta under kejsaren, för att säkra en inkomst. Allt gick utmärkt tills kejsaren dog plötsligt kort efter Vivaldis anländande till Wien. Året därpå dog även Vivaldi och begravdes på sjukhusets fattigkyrkogård.
Ett av Vivaldis mest kända verk och en enastående representation av senbarockens musikstil med dess inpräglade traditioner och nytänkande från Vivaldis sida, är konserten Le quattro Stagioni, eller ”De fyra årstiderna”, beståendes av fyra satser som beskriver en specifik italiensk årstid (vars klimat skiljer sig något det svenska). Verket är ett exceptionellt exempel på programmusik, med många målande melodier och audiella liknelser till verkliga företeelser som t ex åska och fågelsång. Jag har valt att fördjupa mig den första satsen ur den första konserten, Allegro ur La primavera, våren.
Du kan lyssna på Le quattro Stagioni genom att klicka på denna länk.
Satsen börjar med jämna rytmiska stråk av hela orkestern, samtidigt som första fiol spelar melodin. Fiolens glada dur-melodi framhäver lyckan i våren, samtidigt som ackompanjemanget spelar en pulserande bordunton som ger verket en bas och driv framåt. När en baston, trots ändrade ackord, kvarstår, bildas en slags längtan tills de två parterna möts igen, melodin och bordunen. Nu är våren äntligen kommen, efter en lång och kall vinter. Allt står i grönska och livet har åter börjat.
Redan 24 sekunder in i klippet (00:24) kan man höra terassdynamiken användas. Alla instrumenten tystas ner till piano, och endast fiol och cembalo spelar melodin. Allt för att öka kontrasten mellan starkt och pompöst, och svagt och lugnt. Ofta brukade man även dra liknelser till man och kvinna med terassdynamiken: först är det en stark man som dominerar, sedan är det den kvinnliga delen, mer lugn och feminin. Efter den ”lägre” terassen, har violinisten solo, och melodin påminner starkt om fågelsång. När den lilla fågeln, som nyss har kommit fram efter vintern, sjunger, kallar den fram sina vänner, andra småfåglar, som svarar och sjunger tillsammans den första fågeln fram och tillbaka (00:53), som rop och svar. Plötsligt är hela himlen fylld med kvittande småfåglar och temat återkommer med ståt. Därefter (01:17) följer vi en bäck eller älv som slingrar sig genom landskapet. Bäcken har precis smält efter vintern, och livet har satt igång i den igen. Vid 01:41 återkommer en variation av temat för att passa tonarten av föregående och kommande delar. Plötsligt driver ett oväder in över vårt landskap och fåglarna börja drilla och skrika av fasa (01:57), i takt med åskan naturligtvis. 02:18 beskriver hur vissa fåglar kryper undan och gömmer sig, medan andra är kvar och trotsar åskvädret med sång. Vid 02:27 börjar åskvädret långsamt driva iväg och solen tittar fram igen. 02:44 beskriver hur fåglarna som gömt sig flyger fram igen och stämmer in igen med dem som stod kvar. När temat återkommer vid 03:11 har regnet upphört, vattnet avdunstar från marken och fågelsångens samklang är igång igen och våren briljerar.
Allt detta är ett utmärkt exempel på hur programmusik skildrar olika händelser och skapar känslor såsom lycka, rädsla, envishet och motstånd, och slutligen lycka igen. Även terassmusiken framhävs tydligt i detta stycke, och återkommer varje gång när temat spelas; t ex efter temat vid 03:11 återkommer samma melodi, men en terass lägre, vid 03:19. Man kan även ana Vivaldis nytänkande som kom att påverka Wienklassicismen något, nämligen att använda klara och ljusa melodier. Solo-fågelsången (t ex 00:32) är ett utmärkt exempel för detta.
Vivaldi blev förståeligt en av världens mest kända och inflytelserika kompositörer aktiva under senbarocken, och hans musik är fortfarande lika omtyckt idag, som den var på den tiden. Antonio Vivaldi är onekligen min personliga favorit när det kommer till klassiska kompositörer.
Källor:
